Att lyfta blicken till den politiska utvecklingen i andra länder kan ge nya insikter. Den som jämför med utvecklingen i vårt land kan finna både likheter och skillnader. Mest letar vi gärna efter likheterna, men ofta finner vi att skillnaderna är större än vi förstått.

Den politiska utvecklingen i USA är välbevakad av svenska medier. Det går lätt att hitta information utan att söka sig till källorna. Ännu lättare att få del av spekulationer.

Inför det kommande presidentvalet tycks den amerikanska opinionen vara kluven i två lika stora delar: en del som domineras av de beklagansvärda (”a basket of deplorables”) och en del som präglas av woke och vänsterliberal elitism. Så ser det inte riktigt ut i Sverige.

Den politiska utvecklingen i europeiska länder får inte samma generösa bevakning i svenska medier. Men i Storbritannien har ändå saker hänt som har fått plats på nyhetssidorna. Den nye premiärministern Keir Starmer har en stark position efter Labours jordskredsseger i valet i juli, då det tidigare regeringspartiet Tories närmast utplånades. Den styrkan har han utnyttjat till att ta till hårdhandskarna mot de beklagansvärda som ställt till med omfattande upplopp.

Det förefaller som om upploppen har sin grund i långvarigt missnöje med problem som kan relateras till en omfattande invandring, bland annat myndigheternas silkesvantar när det handlat om islamistiska och wokeinspirerade upplopp. Så ser det inte riktigt ut i Sverige.

Den politiska utvecklingen i Tyskland har fått viss uppmärksamhet i svenska medier sedan delstatsval resulterat i stora framgångar för partierna AfD (Alternativ für Deutschland) och BSW (Bündnis Sarah Wagenknecht) i Thüringen och Sachsen. De partierna ses i Tyskland som stödtrupper för de beklagansvärda – det ena till höger, det andra till vänster. Regeringspartierna SPD (socialdemokrater), Die Grünen (miljöparti) och FDP (liberaler) fick tillsammans mindre än hälften så många röster som AfD. De oroar sig nu för att det kan gå lika illa för dem i förbundsdagsvalet om ett år. Så ser det inte riktigt ut i Sverige.

Politiken i Frankrike är svårbegriplig, även för mig som bor där en tredjedel av året. Inte minst för att den demokratiska apparaten är så olik den svenska.

Om Sverige vore som Frankrike skulle statschefen – kungen i Sverige, presidenten i Frankrike – ha en avsevärd politisk makt. Ämbetet som statschef skulle utses i val, inte ärvas. Så var det i Sverige fram till 1544, då Gustav Vasa införde så kallad agnatisk tronföljd. Statschefen skulle också vara den som utser premiärministern/statsministern, utan påverkan av allmänt val. Däremot skulle parlamentets/riksdagens sammansättning avgöras i allmänt val, så som fallet är i Frankrike, och stöd från en majoritet av de folkvalda bestämmer vad regeringen kan genomdriva. Men om Sverige vore som Frankrike skulle handlingsutrymmet också bestämmas av LO, som kunde utlysa massiva politiska demonstrationer mot regeringens initiativ.

Huvudmotsättningen i det franska samhället går inte – som i vissa länder – mellan woke-liberala och beklagansvärda. 1789 års revolution var varken den första eller den sista, den pågår fortfarande och den klyver landet mellan den arroganta eliten och det revolterande folket. Därför kan de fackliga centralorganisationerna, trots att bara cirka 10 procent av löntagarna är medlemmar, räkna med massivt stöd från den breda allmänheten när de kallar till de politiska manifestationer som ofta utmynnar i upplopp.

Den politiska utvecklingen även i Frankrike har fått viss spaltutrymme i Sverige efter parlamentsvalet i somras. Två koalitioner såg sig som valvinnare: Vänsterns Nya Folkfronten (NFP) med Jean-Luc Mélenchon som frontfigur och Nationell samling (RN) som till 2022 leddes av Marine Le Pen. President Emmanuel Macrons valplattform Ensemble störtdök och Les Républicains, arvtagare till gaullismen som sedan 1950-talet dominerat fransk politik, närmast utraderades.

President Macron har nu uppdragit åt Michel Barnier att försöka bilda en regering som får stöd av en majoritet i Nationalförsamlingen. Barnier hör hemma i den socialkonservativa och gaullistiska mitten och meriterade sig som framgångsrik förhandlare i samband med Storbritanniens utträde ur EU. Det återstår att se om han lyckas domptera de framgångsberusade allianserna till vänster och höger.

Om Sverige hade varit som Frankrike skulle kungen ha uppdragit åt Carl Bildt bilda regering som stöds av en riksdag som består av en tredjedel V, MP och SKP, en tredjedel C, L, M och KD samt en tredjedel SD och AFS. Men så ser det inte alls ut i Sverige.

Försök att dra paralleller mellan den politiska situationen och utvecklingen i andra länder och den i Sverige leder ofta fel. Trots det kan det utomlands finnas tendenser som kan göra sig gällande också i vårt land. Eller som vi bör sträva efter att undvika.

Det konglomerat av globalism, multikulturalism och ”kritisk teori” som brukar sammanfattas under begreppet woke är i Sverige inte lika dominerande som i USA, men mer än i andra europeiska länder. Ett hoppfullt tecken för vår del är att kritiken mot woke har blivit mer artikulerad på senare tid.

Att nedvärdera stora medborgargrupper och ifrågasätta deras omdöme förekommer både i Sverige och andra länder. Beteckningen ”deplorables” är specifikt amerikansk, medan man i Europa mer talar om populism och högerextremism. I Sverige har man sedan 30-talet sett ett behov av ”folkuppfostran” och omhändertagande ”från vaggan till graven” – en omsorg som kan ses som välvillig men i grunden vittnar om ett omyndigförklarande av medborgaren.

I många länder som vi vill jämföra oss med råder ställningskrig mellan oförsonliga delar av befolkningen. Om vi i Sverige i stället lyckas ”öppna våra hjärtan” för de drastiska åtgärder som krävs för att komma till rätta med allvarliga problem är vi att gratulera.