Att svensk sjukvård hör till de bästa i världen är inte ett faktum. Det är en trosföreställning. Många är de rapporter som ger näring åt den övertygelsen.

Sveriges Kommuner och Landsting (numera Sveriges Kommuner och Regioner, SKR) publicerade för ett par år sedan en rapport om svensk sjukvård i internationell jämförelse. Som väntat fann sjukvårdshuvudmannen att Sverige ligger i en toppgrupp bland jämförda länder, på första plats i kvalitetsindexet och på delad andra plats i indexet över effektivitet. Man tillstår visserligen att Sverige, enligt enkäter till befolkning eller patienter, har rankats lågt när det gäller väntetider. Men rapporten varnar samtidigt för att sådana jämförelser måste tolkas med stor försiktighet eftersom inrapportering av data skiljer sig åt mellan länderna.

Enligt en annan rapport rankas Karolinska Universitetssjukhuset som världens sjunde bästa sjukhus. Listan har gjorts av den amerikanska tidskriften Newsweek och det är åter sjukvårdshuvudmannen – Region Stockholm – som tar åt sig äran. Bland europeiska sjukhus är det bara ett, Charité i Berlin, som slår Karolinska. Att Karolinska skulle vara så märkvärdigt är inte helt lätt att förstå med tanke på hur media genom åren gång på gång rapporterat om skandaler, missförhållanden och problem knutna till sjukhuset.

Det kan nog bero på vilket perspektiv man utgår från. Utifrån ett helikopterperspektiv kan som bekant allt bevisas – och motbevisas – med statistik, den vetenskap som enligt Mark Twain överträffar såväl lögn som förbannad lögn. Att huvudmännen är nöjda med sin egen verksamhet betyder inte nödvändigtvis att patienterna är det. Och många patientreaktioner vittnar om att svensk sjukvård, sedd i ett grodperspektiv, inte är den bästa i världen.

Men är det då bättre på andra håll? Här ett exempel på hur det kan fungera i Frankrike, där jag bor en tredjedel av året.

Ryggskottet gick på tredje veckan och vid frukosten bestämde jag mig för att besöka ”min” doktor. Han är en av två läkare med öppen mottagning, vardagar 9–12 och 15–18, i en by med inte fullt 2000 invånare.

En person satt i väntrummet när jag kom, och efter en kvart blev det min tur. Doktorn lyssnade på min berättelse och föreslog en röntgenundersökning och ett blodprov för att klara ut om problemet satt i musklerna eller i skelettet.

När jag kom hem ringde jag till en röntgenmottagning i närmaste stad, en ort med 12 000 invånare som ligger 12 km nedför backen från min by. Jag fick tid dagen efter kl. 13:30.

På röntgenmottagningen fick jag vänta 20 minuter innan det blev min tur. Efter att ha blivit avfotograferad framifrån, bakifrån och från sidan fick jag vänta 10 minuter till innan jag fick resultatet. Det levererades i en tjusig mapp, med fyra snygga bilder av mitt skelett, ett detaljerat utlåtande från läkaren och en sammanfattande slutsats. Diskbråck och lätt kotförskjutning, något som jag med hjälp av nätet senare kunde konstatera drabbar de flesta i min ålder och som ofta läker ut av sig själv så småningom.

Efter röntgenundersökningen gick jag tvärs över gatan till blodprovslaboratoriet, som inte krävde någon tidsbokning och som tog hand om mig efter några minuter. Resultatet kom med e-post nästa förmiddag, med alla resultat och referensintervall.

Sammanfattningsvis – lite drygt två dygn hade gått från att jag behövde hjälp av sjukvården tills att alla undersökningar var avklarade och resultaten rapporterade. Jag bor två tredjedelar av året i Sveriges huvudstad. Där finns inte en tillstymmelse till den tillgängligheten till sjukvården. Hur det då ser ut i en svensk mindre ort med 1200 invånare vågar jag inte tänka på.