EU:s föregångare Europeiska kol- och stålgemenskapen skapades 1952 som en reaktion på det för alla Europas länder förödande andra världskriget. En av grundarnationerna hade i allians med en annan grundarnation anfallit och ockuperat de övriga fyra i början av kriget. När kriget avslutades var rollerna ombytta.

Tanken bakom kol- och stålunionen var att integrera deltagarländernas kol- och stålindustri på ett sådant sätt att det inte längre skulle vara möjligt att starta ett nytt krig. Avsikten var också att lägga grunden för ett fortsatt närmande mellan Europas folk.

EU:s föregångare Europeiska ekonomiska gemenskapen skapades 1958 för att, på samma sätt som för kol och stål, skapa en gemensam marknad för varor, tjänster, kapital och arbetskraft.

Samma sex länder var grundare; sju andra europeiska länder var också intresserade av europeisk frihandel men tvekade på grund av att de sex ville gå längre med integrationen, bland annat tullunion och gemensam jordbrukspolitik. De sju bildade i stället EFTA år 1960.

Idag är 27 länder medlemmar i den Europeiska Union som bildades 1992. Bland de som tillkommit är några tidigare EFTA-länder och några tidigare Warszawapaktsländer. EFTA har idag fyra medlemsländer med nära band till EU, antingen via EES-avtalet eller bilateralt.

När det gäller den ursprungliga fredsambitionen har EU tjänat oss väl: EU-medlemmar har aldrig varit i krig med varandra. Europa har förvisso drabbats av krig, tidigare i före detta Jugoslavien och nu i Ukraina, och EU-länder har engagerat sig på olika sätt. Men det har aldrig rått krigstillstånd mellan två EU-medlemmar.

När det gäller skapandet av en europeisk inre marknad har EU också tjänat oss väl. Det har tagit tid och inte varit utan möda. Mycket har handlat om avskaffandet av så kallade tekniska handelshinder. När det gäller ”de fyra friheterna” har Europa kommit längst med varor – tjänster, kapital och arbetskraft har erbjudit större problem. Men framgången med skapandet av en gemensam europeisk marknad kan inte förnekas.

Allt borde vara frid och fröjd om det hade stannat där. Men EU idag har utvecklats till något helt annat och mycket mer långtgående.

EU förvaltar en budget på mer än 20 biljoner kronor, som kommer från medlemsländerna och som EU-byråkratin delar ut i form av bidrag, subventioner och stöd.

EU detaljreglerar stort och smått som borde ha varit medlemsländernas ansvar – från fastsittande kapsyler till vapendirektiv.

EU driver en miljöpolitisk agenda som inte tar hänsyn hur förhållandena skiljer sig åt mellan olika länder.

EU driver en klimatpolitisk agenda med mål som aldrig kommer att uppnås och vars påverkan på planetens klimat är minst sagt tveksam.

EU detaljreglerar den elektroniska kommunikationen med bestämmelser som påstås motverka ”vilseledande kommunikation” och övergrepp mot barn men som i realiteten kan hota yttrandefriheten.

Den samlade bilden är att EU har utvecklats till en politisk kraft som ideologiskt hamnar ganska långt till vänster i det politiska spektrumet. Till det kommer en till synes autonom utveckling mot mer federalism. Många har varnat för att EU på olika sätt har bidragit till hämmad dynamik i det europeiska näringslivet, bland annat i Draghi-rapporten. Rapporten har uppmärksammats men knappast lett till någon självprövning. Inställningen har över lag varit ”mer av samma”, det vill säga det som svenska regeringar har brukat hylla som ”industripolitik”.

Så har plötsligt det otänkbara inträffat: USA:s vicepresident drar ner byxorna på Europa och menar att Europa brister när det gäller skyddet av yttrandefriheten.

Han pekar på konsekvenserna av okontrollerad invandring och att medborgarnas oro inte respekteras. USA:s Ukrainasändebud Keith Kellogg har bidragit till den europeiska förstämningen genom att förklara att USA och Ryssland kommer att förhandla om Ukrainakriget utan europeisk medverkan.

Tidigare har president Trump kritiserat nivån på europeiska försvarsutgifter och på olika sätt markerat att han inte längre ser Europa som en pålitlig partner.

En av mina gamla chefer brukade säga att ”om man slänger en sten i en flock grisar skriker den som är träffad”. Att döma av europeiska ledares skrik är det många som känner sig träffade av de olika amerikanska utspelen.

Ibland förändras den geopolitiska terrängen radikalt på kort tid. Med Trump som president driver USA idag en helt ny agenda. Det som är intressant är att många av hans ställningstaganden ligger i linje med opinionsmässiga förändringar som är på gång också i Europa, inte minst i Sverige.

Kritiken mot woke-ideologin, mot bistånds- och bidragspolitiken, mot den ”gröna omställningen” och obalanserad klimathysteri, och mot okontrollerad immigration växer och påverkar redan politiska beslut i vårt land.

De allt starkare antydningarna om att Europa måste lära sig stå upp mot rysk expansionism utan att låta USA stå för notan är en beskare medicin. Att NATO tar hand om vårt försvar via artikel 5 är ett fåfängt hopp om USA inte längre backar upp NATO.

Västeuropeiska unionen var en mellanstatlig militär allians mellan tio västeuropeiska stater som bildades 1954. Alliansen har aldrig haft någon aktiv roll när det gäller Europas försvar mot Sovjetunionen respektive Ryssland. NATO, som hade skapats redan 1949 och omfattade såväl europeiska som nordamerikanska stater, blev i stället den som organiserade försvaret mot Östeuropa. Efter hand överfördes olika funktioner från Västeuropeiska unionen till EU och 2011 avvecklades de sista delarna av organisationen.

I ett läge där USA:s uppbackning av NATO som garant för Europas försvar mot Ryssland inte är att lita på blir det nödvändigt för Europa att se om sitt eget hus. EU har vissa uppgifter på försvarsområdet, men kan inte på något sätt jämföras med NATO när det gäller operativ förmåga. Och att återuppliva Västeuropeiska unionen är knappast realistiskt.

Det handlar om pengar. USA har totalt försvarsutgifter på i storleksordningen 10 biljoner kronor. EU har en budget på i storleksordningen 20 biljoner kronor. Det går inte att hävda att Europa inte skulle kunna bygga ett starkt gemensamt försvar utan USA:s stöd. Det handlar bara om vad man använder pengarna till.

EU har tjänat oss väl när det gäller den inomeuropeiska freden och frihandeln i en inre marknad. Men EU har också lagt en våt filt över det europeiska näringslivets innovationsförmåga och konkurrenskraft genom interventionism, detaljregleringar och politiskt styrd bidragspolitik. Framför allt har EU tagit kontrollen över en gigantisk bidragsbudget.

Om Europa tvingas stå för sitt eget försvar, utan uppbackning från USA, har vi både en organisation och en mer än tillräckligt stor budget att använda oss av.