Varningar i ogjort väder kan vara ett problem. Men ett större problem är när varningar inte tas på allvar, trots att det faktiskt är fara å färde. Lennart Göranson skriver om ett förlorat förtroende när de som kunnat hejda en hotande utveckling inte förstår, inte lyssnar och inte ingriper.
Sagan om pojken som varnade för vargen på skoj slutar med att folk inte längre trodde honom när vargen äntligen kom. Men i det verkliga livet förekommer också det motsatta fallet: att vargen kommer redan första gången pojken ropar, men att ingen tror honom.
För att varningar ska få effekt krävs att de passerar tre steg. Det första är att informationen når medvetandet, att vi inte bara registrerar varningen utan också tar till oss vad den innebär. Det andra steget är att informationen förs vidare till någon som har möjlighet att reagera. Och slutligen måste meddelandet utlösa en handling. Först då kan en varning avvärja en hotande fara.
På morgonen den 7 december 1941 utförde den kejserliga japanska flottan ett överraskningsanfall mot den amerikanska marinbasen vid Pearl Harbor, Hawaii. Nästa dag förklarade USA krig mot Japan vilket resulterade i landets inträde i andra världskriget. I efterhand har många spekulerat och diskuterat om hur överraskade amerikanerna egentligen var. Om det fanns kännedom i förväg om att anfallet var på väg.
En hypotes är att varningen hade fastnat i steg ett: att de anfallande flygplanen hade synts på de amerikanska radarskärmarna men att det hade tolkats som ett tekniskt fel eftersom ett anfall av den omfattningen bedömdes som helt osannolikt. Alternativt som så skrämmande att observatörerna blev mentalt blockerade.
En annan hypotes är att man på lägre nivåer inte vågade störa krigsledningen med en information som var minst sagt kontroversiell. Och så finns de som menar att man på högsta nivå visste vad som var på väg och lät anfallet genomföras utan att vidta några åtgärder, för att på det sättet få politisk acceptans för USA:s engagemang i kriget i Europa.
Drygt 70 år senare, i Sverige, inleds en utveckling som under ett decennium ska öka antalet invånare i vårt land med närmare 10 procent och som idag innebär att 27 procent av befolkningen – 2,9 miljoner människor – antingen är födda utomlands eller födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar.
Parallellen med anfallet mot Pearl Harbor kan tyckas hårresande, men det handlar i grunden om hur information om något som kan utgöra ett hot hanteras i tre steg.
Det är uppenbart att många människor från början inte kunde ta till sig att den ökande invandringen från Mellanöstern och Nordafrika skulle kunna utgöra ett hot. Man såg inte att antalet i sig skulle ha någon relevans och hänvisade till tidigare invandringar av valloner och italienare. Man såg inte några negativa ekonomiska konsekvenser utan menade att de nya svenskarna skulle bli lönsamma för Sverige, inte minst för de kommuner som tog emot invandrare.
Man förnekade att finansieringen av välfärdssystemen kunde hotas. De kulturella skillnaderna sågs som ett positivt tillskott eftersom Sverige i grunden inte hade någon egen kultur. Att det skulle finnas skillnader i värderingar mellan människor från olika länder förnekades: man utgick från att alla människor i världen i allt väsentligt är som svenskar.
Att invandringen kunde föra med sig ökad kriminalitet avvisades med eftertryck: de socioekonomiska förutsättningarna ansågs vara det som kan leda till brottslighet, utan att etnicitet har något med saken att göra. Och den grundläggande föreställningen var att det bara var en tidsfråga innan de 27 procenten blev likadana som de 73 procenten. Möjligen kunde det behövas stödjande satsningar för att samtidigt uppmuntra integrationen och vårdandet av ursprungskulturen.
Alla stoppade inte huvudet i sanden. Det fanns tidigt pojkar som ropade att vargen var på väg. Men informationen gick inte fram till dem som skulle ha kunnat stoppa utvecklingen. I stället såg man varningen som problemet, inte det några få varnade för.
Att varna för negativa konsekvenser av den snabbt ökande invandringen menade man var ”att fiska i grumligt vatten”. Varningarna sågs som uttryck för rasism, fascism och xenofobi. De som varnade fick höra att de var ”brunråttor”, eller utsattes för så kallad deplattformering.
Det tredje steget, kraftfulla åtgärder för att omintetgöra hotet, sattes inte i verket medan tid var. Därför befinner vi oss nu i den allvarliga situation som få kan förneka och de flesta skulle ha velat slippa. Med den för regeringen hopplösa uppgiften att backa bandet.
Invandringen är inte den enda vargen i skogen. Kinesisk närvaro i det svenska näringslivet är en annan. Liksom ”den gröna omställningen”. Det kommer säkert flera, med varningar som alltför sent leder till motåtgärder.
Det handlar om förlorat förtroende, som så ofta. Men den här gången inte för pojken som ropade. Utan för byrådet, som inte förstått, som inte lyssnat och som inte ingripit ens när flera bybor redan blivit bitna av vargen.
