Donald Trump och Vladimir Putin sluter inga avtal som motparten kan lita på. Inte heller fogar de sig i internationella regelverk. I stället följer de sin egen agenda, och kommer undan med det. Vi måste göra det vi kan för att bli mindre beroende av dem som gör som de vill.

Att det uppstår konflikter är något vi får leva med under vår vandring i jämmerdalen. Men vi kan samtidigt trösta oss med att det går att lösa konflikter, även när intressen inte förenas. Det finns, vad jag kan komma på, tre modeller för konfliktlösning.

Den första är att komma överens. Att förhandla, kompromissa, att hitta ett sätt att båda får tillräckligt men ingen får allt. I bästa fall en win-win. Och att avtala om hur man ska göra, skaka hand.

Det är en modell som är populär här i Norden. Kanske ett arv från vikingarna?

Modell nummer två är lagen. Som jag skrev i en tidigare krönika här i Bulletin är min erfarenhet att man söderut, till exempel i Frankrike, mer litar på lagen som skydd för den lilla människan än oreglerade överenskommelser.

Konfliktlösning med hjälp av lagen kräver tre förutsättningar: Det måste finnas ett regelverk som är beslutat av en överordnad instans, exempelvis ett parlament. Det måste också finnas en instans som avgör vad lagen säger i det enskilda fallet, exempelvis en domstol. Och slutligen måste det finnas en acceptans för att lagen är överordnad andra modeller för konfliktlösning. Parterna i en konflikt måste vara beredda att rätta sig efter utfallet av lagtillämpningen. Gör de inte det måste det finnas makt att tvinga dem till det.

Och så har vi den tredje modellen: Att göra vad man vill bara för att man kan det.

Den disparata värld som vi gärna vill uppfatta som det internationella samfundet har länge lyckats upprätthålla fiktionen att konflikter kan lösas med hjälp av de två första modellerna. Med hjälp av fördrag och konventioner har man skapat mekanismer för att hantera de motsättningar mellan länder som oundvikligen uppstår. Man har också avtalat om regler som kallas internationell rätt, med arbetshypotesen att suveräna stater alltid rättar sig efter dem. Trots att det inte finns någon världspolis som kan ta dem i örat när de inte gör det.

Idag måste vi inse att det inte alltid fungerar. Trump kan när som helst ändra det han utlovat med ett handslag. Antingen för att han kommit på något bättre eller på grund av ”TACO” – Trump Always Chickens Out. Och Putins åtaganden i avtal och fördrag är, som vi vet, inte värda papperet de är skrivna på. Världens öden bestäms nu av dem som gör vad de vill för att de kan det. Kanske har det alltid varit så.

Att Trump och Putin inte heller respekterar modell två – en internationellt överenskommen rättsordning – är uppenbart sedan länge. Det får vi också anpassa oss till.

För oss i Sverige och Europa är det hög tid att se sanningen i vitögat. Trumps handslag med Ursula von der Leyen i Turnberry är ingen ”deal”, ingen ömsesidig och bindande överenskommelse. Handslaget ger ingen garanti för vad som kommer att hända med vår handel med USA i framtiden. Mötet mellan Trump och Putin i Alaska är inte heller någon ”deal” eftersom en av parterna i konflikten inte ens deltar. Resultatet kan på sin höjd bli deklarationer om vad USA och Ryssland tänker företa sig. Troligen tänker man ge ett ultimatum till Ukraina, och kanske också till Ukrainas europeiska grannar och vänner. Så ser det ut, vi ska inte vänta oss annat.

Vår utväg blir att göra oss mindre beroende av dem som gör som de vill för att de kan det. Vi får utveckla vårt samarbete med länder som är mer förutsägbara än USA, och på det sättet värna det välstånd som grundas i internationell handel. Vi får bygga vår förmåga att avskräcka ett Ryssland som kommer att fortsätta tsardömets och Sovjetunionens expansionistiska ambitioner så länge de har den förmågan.

Det är upp till Sverige, och Europa att göra det vi kan för att vi kan.