Den franske presidenten Emmanuel Macrons statsbesök i Sverige utmynnade i överenskommelser om utvecklat samarbete mellan våra länder på flera områden. Det är bra. Det är också ett bra exempel på hur samarbete kan utvecklas mellan europeiska länder utan toppstyrning från Bryssel. Samtidigt rapporterade media om hur tusentals ilskna franska bönder blockerade åtta viktiga infartsleder till Paris, med krav på högre inkomster, lägre skatter, stoppad frihandel och minskade miljöregler.

Läs även: von Seth: Macrons Taiwanpolitik riskerar Västs enighet

Många svenskar frågar sig säkert hur det ska vara möjligt att utveckla samarbete med ett sådant folk – marinerade i samförståndsanda som vi är.

Det är inte lätt för en svensk att förstå den franska folksjälen. Trots 25 år med maison secondaire, deltidsboende, i Frankrike, varav fem med heltidsboende i Paris, är jag fortfarande ofta förvirrad. Ett litet steg mot ökad insikt fick jag genom en konflikt om parkering.

En liten lägenhet under vårt hus hyrdes av Anne, som också fungerade som vår husvakt. Annes pojkvän Lionel bodde där till och från. Ibland stod både hans och Annes bil i gränden framför lägenheten, där det ofta var strid om parkeringsplatserna. Grannhuset ägdes av en familj i Holland, men vårdades av Bert som bodde två mil bort. När han besökte huset hade han problem med att hitta parkeringsplats och tog därför en dag kontakt med mig för att hitta en lösning.

– Låt oss komma överens om att du och Anne kan ställa era bilar framför ditt hus, men lämna fritt framför mitt hus så att jag kan stå där, sa Bert. Det tyckte jag lät vettigt, och pratade därför med Lionel om saken.

Lionel var helt oförstående.

– Bert och jag har lika rättigheter under lagen, och den som först parkerar sin bil har rätt att stå där.

I Frankrike är lagen och rättigheterna helt avgörande, och så har det varit sedan 1789. Före revolutionen fick man finna sig i att behandlas godtyckligt av dem som hade makten, efter blev man medborgare med rättigheter skrivna i lagen. Det kan vara en sanning med stora modifikationer, men ändå ett narrativ som präglar det franska självmedvetandet.

För mig som svensk, och kanske också för Bert som holländare, är i stället överenskommelsen och samförståndet det naturliga sättet att lösa en konflikt. På det sättet är vi horisontella i vår syn på mellanmänskliga relationer. Lionel och hans landsmän är vertikala.

Det är för övrigt inte bara den franska kulturen som är vertikal. Det är en ordning som präglar större delen av världen, och som bland annat tar sig uttryck i klientsystemet. Den som är över beskyddar, den som är under är lojal.

Läs även: Brinkemo: Vid varje kris en ny floskelkaskad

När jag insåg att den vertikala ordningen präglar Frankrike var det mycket som föll på plats. Relationen är nämligen inte bara positiv, den kan också få negativa förtecken. Som när anställda eller elever utsätts för kränkningar som är svåra att förstå för en svensk. Eller när de som uppfattar sig som basen i pyramiden revolterar, exempelvis genom att blockera tillfartsvägarna till Paris. Revolutionen tog inte slut för drygt 200 år sedan: den pågår fortfarande. Liksom förtrycket.

Vi svenskar är i själva verket inte alls normala, vi är med våra horisontella relationer ganska unika i ett globalt perspektiv. Det hindrar inte att vi kan samarbeta med fransmän. Vi måste bara förstå hur vi fungerar och hur de fungerar. Och genom att förstå hur de fungerar kan vi få en djupare förståelse för hur vi själva fungerar. Låt oss slå vakt om vår svenska vilja att komma överens. Det är en bra modell, åtminstone för oss.

Läs även: Göranson: Svensk kulturkolonialism och hybris