Krig förutsätter vilja, förmåga och resurser. Det blir nu alltmer tydligt hur terrängen ser ut: Ryssland kommer inte släppa viljan att införliva Ukraina med det ryska imperiet. Därför kommer kriget inte upphöra förrän man är så illa tvungen, när förmåga och resurser tagit slut.

De som fortfarande förhoppningsfullt ser tecken på ”fredsförhandlingar” mellan Ukraina och Ryssland – eller kanske mellan USA och Ryssland – är fångade i en chimär som saknar stöd i verkligheten. Det gäller även den nyvalde påven. Ryssland vill vinna kriget mot Ukraina, punkt slut. På sina villkor. Alla ryska villkor för vapenstillestånd är en del av ett skickligt orkestrerat spel som dessvärre alltför många tongivande politiker ännu inte har genomskådat.

Vägen till Ukrainas fred och framtida säkerhet är tvådelad. Dels måste Rysslands ekonomi köras i botten så att landet inte längre har råd att fortsätta angreppskriget. Dels måste Ukraina förses med tillräckliga resurser i form av vapen och ammunition så att landet vänder läget på slagfältet till en seger. Med tanke på Västeuropas överlägsenhet i form av befolkning, ekonomi och teknologi (även utan medverkan från USA) är det svårt att förstå att det inte redan har skett.

Utvecklingen i andra delar av världen är inte mindre nedslående. Israel är enda staten i Mellanöstern som fungerar på ungefär samma sätt som Västeuropa, men omges av länder som är motståndare till att landet finns i regionen. Regimer som Hamas i Gaza vill inte bara rita om gränserna, det uttalade målet är att utrota det folk som bor i Israel.

Det finns i dagsläget inget som tyder på att Israel lyckas eliminera Hamas som svar på angreppet i oktober 2023. Än mindre att utrota andra rörelser med samma mål som Hamas.

Hur illa man än kan tycka om den saken förefaller Hamas ha spelat sitt spel skickligt. Genom att offra sin egen befolkning, och framgångsrik nyhetsförmedling, har man skapat en sympati hos världsopinionen som kommer hindra Israel från att skydda sin fortsatta existens. Vad Israel kunde ha gjort för att hantera både den inhemska och den internationella opinionen är svårt att säga.

USA har under hela 1900-talet varit som en storebror för Europa. Förvaltare av våra bästa demokratiska traditioner, ibland mer än vi själva. En ledstjärna när det gäller kultur, teknik och ekonomi. Och dessutom med muskler.

Nu har USA fått en ledning som mer anknyter till traditioner som Europa inte gärna vill kännas vid. Tendenser till autokrati, merkantilism (inte helt nytt i amerikansk politik), isolationism. Och, det ska erkännas, kamp mot vänsterliberala strömningar som har fått fotfäste även i Europa.

Men det börjar se illa ut för USA. Den nya administrationen förefaller sakna insikter i hur världen egentligen fungerar, utanför fastighetsbranschen. Både inrikes- och utrikespolitiskt. Marknaden reagerar obönhörligt, när förtroendet undergrävs syns effekterna i börsutveckling, valutakursutveckling och kreditbetyg.

Det tråkiga är att vi inte kan göra mycket åt Israel och USA. Det vi kan göra något åt är det som är ett verkligt hot mot vårt land.

Ryssland är på många sätt en del av vår historia, inte minst genom att folk från Roslagen blev landets första dynasti och gav det sitt namn. Men det Ryssland vi ser idag är ett hot mot sina grannländer, däribland Sverige. Enda möjligheten att låta landet bli ett bättre Ryssland, som medlem i den europeiska familjen, är nu att inkapacitera Ryssland.

Läs även: Göranson: Starka ledare