Ett av andra världskrigets värsta bombangrepp drabbade de civila i Dresden i februari 1945. Det finns inget som tyder på att reaktioner i Sverige skulle ha uttryckt stöd för det tyska nazistpartiet. Lennart Göranson drar en parallell till den senaste tidens stöd för Hamas, som liksom NSDAP har som mål att utvidga det egna territoriet på grannländers bekostnad och att utrota det judiska folket.
Under tre dagar i mitten av februari bombades Sachsens huvudstad Dresden av brittiskt och amerikanskt flyg. Attacken inleddes med brandbomber som utlöste en eldstorm och följdes av sprängbomber som lade staden i grus och aska. Enligt officiella beräkningar dog mellan 25 000 och 35 000 personer – till övervägande del civila – men det finns också beräkningar som slutar på 135 000 döda.
Amerikanen Kurt Vonnegut, som är en av mina favoritförfattare, befann sig under eldstormen som krigsfånge i ett kylrum långt under jorden i Dresden. Hans bok Slakthus 5 skildrar hur författarens alter ego tvingades hjälpa till med uppröjningen efteråt och hans vidare öden. Berättelsen interfolieras gång på gång av den lakoniska kommentaren ”så kan det gå” (so it goes).
Bombningen av Dresden var en del av västmakternas krig mot det Tyskland som leddes av det auktoritära och antidemokratiska partiet NSDAP. Partiets mål var bland annat att utvidga det tyska territoriet på grannländers bekostnad och att utrota det judiska folket. En majoritet av de civila i Dresden solidariserade sig med NSDAP.
Jag har inget minne av hur man reagerade i Sverige på utplånandet av Dresden – jag hade ännu inte fyllt fem år och mina föräldrar gömde undan dagstidningarna för mig. Det är också svårt att hitta uppgifter om dåtidens reaktioner på nätet. Den 16 februari rapporterade SvD om ”Världskrigets fruktansvärdaste bombdygn”, där Dresden fick en liten plats vid sidan av andra krigshändelser.
Det som hände i Dresden i februari 1945 var alltså känt i Sverige. Men när det gäller eventuella reaktioner från allmänhetens sida får jag nöja mig med gissningar.
Jag gissar att det inte förekom några stora demonstrationer mot angreppet där deltagarna viftade med tyska hakkorsflaggor och skanderade nazistiska slagord.
Jag gissar att ingen känd riksdagsledamot framträdde med hakkorssymbolen på kavajuppslaget för att visa sin sympati för de drabbade.
Jag gissar att inga riksdagspartier eller organisationer i civilsamhället krävde sanktioner mot Storbritannien och USA i form av handelsrestriktioner eller fryst forskningssamarbete.
När det gäller reaktionerna i Sverige på oacceptabla angrepp på oskyldiga civila under den senaste tiden behöver jag däremot inte gissa. De är allmänt kända.
