Vårt goda reservat är också attraktivt för andra, skriver Grete Brochmann i antologin Skandinavisk uro. Norske, danske og svenske tilstander (Press, 2018), men detta goda kan undermineras om alltför många från utsidan kommer in på insidan. ”Samtidigt kan det goda bli mindre gott om man inte håller dörren öppen mot världen där ute och för människor som behöver skydd.”

Brochmann är professor vid Institutet för sociologi och samhällsgeografi på universitetet i Oslo och har lett två kartläggningar av invandringens långsiktiga konsekvenser för norsk ekonomi och välfärd.

– Det råder inte något tvivel om att asylsökarna kostar välfärdsstaten en hel del pengar, säger Grete Brochmann. Arbetskraftsinvandringen till Norge har däremot gett en stor ekonomisk vinst.

Det är omöjligt att tänka bort konflikten mellan en stabil välfärdsstat och omfattande, delvis okontrollerad invandring. Det var problemet som Europa ställdes inför 2015 när en miljon migranter tog sig till Europa. Hur man än vrider och vänder på migrationen måste migranterna bli en del av sitt nya samhälle för att det ska fungera.

I Skandinavisk uro konstaterar Brochmann att politikens legitimitet på sikt kan komma att försvagas om inte nykomlingarna kommer ut i produktiv verksamhet och in i det gemensamma sociala livet.

Hälften utan arbete

Tysklands förbundskansler Angela Merkel lovade för sex år sedan att wir schaffen das, vi klarar det. Den svenske statsministern Stefan Löfven fyllde på med att hans Europa inte bygger några murar.

Kan man med perspektiv på det hela säga att Europa klarade av det?

– Det var ju en väldigt osäker situation och det fanns mycket rädsla och ängslan i befolkningen, men också på regeringshåll. Men samhällsfunktionerna kollapsade inte när man väl fått kontroll på tillströmningen. På så sätt har ju alla länder klarat det, men samtidigt kan man klara det på väldigt många olika nivåer. Produktiv inkludering i arbetslivet brukar vara ett kriterium på om integrationen är lyckad. I Tyskland är fortfarande mindre än hälften av dem som kom då i arbete. Norge tog emot cirka 30 000 det året, vilket gav den norska regeringen stora bekymmer. Det var några veckor när det var väldigt nervöst även här.

Sverige, som tog emot 163 000 asylsökande under 2015, hade redan tidigare stora integrationsproblem, säger Grete Brochmann.

– Det är klart att en sådan våldsam tillströmning under en kort tidsrymd inte gör saken lättare. Att Sverige gjorde en kovändning i november det året var en indikation på allvaret i situationen. Den sittande regeringen hade ju satsat mycket prestige på det motsatta genom att låta människor fortsätta att komma. Det blev en dramatiskt politisk omsvängning. Man bedömde det som omöjligt, man hade inte kapacitet, att fortsätta på det sättet.

Den socialdemokratiska regeringen i Danmark talar numera om att begränsa invandringen för att rädda välfärdsstaten.

– Det som alla välfärdsstater försöker undvika är invandring som blir en belastning på välfärden. Samtidigt vill samma välfärdsstater dra till sig invandrare som är produktiva. Danmark vill ha kvalificerad arbetskraftsinvandring, man önskar sig en selektiv invandring med utgångspunkt i efterfrågan på arbetsmarknaden. Det är asylsökande och lågt kvalificerade familjeanknytningar man försöker skydda sig mot.

Annorlunda skandinavisk modell

Grete Brochmann betonar att den skandinaviska välfärdsmodellen skiljer sig från andra genom att vara mer universalistiskt orienterad.

– Det viktigaste kännetecknet i den modellen är att den är skattefinansierad och att man som laglig invandrare har tillgång till den redan från första dagen. I en välfärdsstat där man måste skaffa sig rättigheter genom arbete blir ju inte hög invandring en lika stor utmaning som i Skandinavien. 2015 såg det ett tag ut som om grundvalarna i vår välfärdsmodell började skaka.

Om man vill skydda välfärdsstaten, är det då inte rationellt att som Danmark bara vilja ta emot människor som snabbt kan börja arbeta?

– Jo, om man bara tar hänsyn till ekonomiska egenintressen vore det en rationell inställning. Men stater som de skandinaviska har undertecknat konventioner och förpliktigat sig att ta emot människor som potentiellt inte ger någon ekonomisk vinning.

Många av dem som vill komma till Europa är unga män, som saknar utbildning och en arbetslivserfarenhet som passar europeisk eller skandinavisk arbetsmarknad. Går det att få ihop de här båda världarna?

– Om man tittar på detta i stort är det just detta som uppfattas som kärnan i problemet. I praktiken har det många gånger visat sig att folk anpassar sig över tid. Välfärdsstaten bidrar så att de får utbildning och kvalificerar sig in i arbetslivet. Det har skett med alltför få i den första generationen, men i Norge går det väsentligt mycket bättre för den andra.

Det finns en oro för att den anpassningen inte kommer att ske om det kommer en ny migrationsvåg efter pandemin. Skulle Europa klara av det?

– Om det på nytt skulle komma en miljon människor under en kort period vore den största utmaningen nog de stora politiska problem det skulle skapa. 2015 blommade högerpopulistiska rörelser upp i många länder. Det ledde till ökad polarisering och politisk konflikt. Inget samhälle är särskilt intresserat av att få en hög konfliktnivå kring en fråga som politikerna har problem med att hantera. Tills man återupprättade gränskontroller och fick avtal med Turkiet fanns en rädsla för hur detta skulle utveckla sig.

Den rädslan finns väl kvar?

– Ja, men samtidigt har det varit slående hur den minskade invandringen under coronan har gjort att invandringstemat har tonats ner i offentliga debatter och valkampanjer, åtminstone i norra Europa. Inför norska valet i september var invandringen inte längre något ämne medan det var den viktigaste frågan inför valet 2017. I den tyska valkampanjen var det mer eller mindre samma sak.

Tror du att det kommer att bli likadant i Sverige inför valet nästa år?

– Det blir väldigt intressant att se. Det finns ju ett samband mellan problem i systemet och det som sker i partipolitiken.

Ingen enighet i EU

Det är i dag svårt att skönja någon europeisk enighet om migrationspolitiken. Storbritannien har lämnat EU och flera länder i östra Europa säger nej till att ta emot flyktingar. Danmark vill skriva avtal med stater i Afrika så att asylansökningar kan behandlas närmare migranternas hemländer.

– Jag är inte säker på att de kommer att få igenom det här, säger Grete Brochmann. Det kan se ut som om Danmark cyniskt spekulerar i att vara den som tar första steget och därigenom tydligt signalerar till potentiella migrantländer, och inte minst migranterna själva, att det inte är någon mening att ens försöka komma. Det kan vara ett sätt att dämma upp invandringen utan att sätta sin politik i verket. Jag tror att det är avsikten och det är smart uträknat.

Om man vill minska migrationen är det, menar Brochmann, ett test på de utvecklade välfärdsstaternas intentioner om de är beredda att öka sina ekonomiska överföringar till länder i syd och att hålla fast vid sina moraliska förpliktelser i förhållande till FN-systemet.

– Det är mycket som tyder på att delar av vågen vi fick 2015 hade med eländiga förhållanden inom FN:s flyktingorgan UNHCR att göra, vilket fick konsekvenser för levnadsvillkoren i de flyktingläger som hörde samman med Syrienkonflikten. Om man ska köra en stenhård politik och lägga över asylproblemen på länder i närområdet är det ett minimikrav att man för över pengar till de här närområdena och de internationella organisationerna.

Den tvingande solidaritet, som EU-kommissionären Ylva Johansson talat om, har hittills inte fungerat särskilt väl. Frågan är om det går att enas kring migrationsfrågorna eller om splittringen mellan medlemsländerna kommer att öka.

– Båda möjligheterna finns, säger Grete Brochmann. Tvingande solidaritet är ju en självmotsägelse. Det var inte möjligt för EU-systemet att hantera migrantströmmarna runt 2015 på ett konstruktivt sätt och det var först och främst nationalstaternas fel att det gick så galet. Några länder ville ju inte överhuvudtaget ta emot några medan andra tog en orimligt hög andel. Detta med fördelningen av bördan, som det har kallats, blev en flopp.

”Tvång ingen god idé”

Hon menar att man på EU-nivå senare försökt få till stånd en mer hållbar ordning, där de så kallade Visegradländerna – Ungern, Polen och Tjeckien – på olika sätt ska förmås att delta.

– Men man har upptäckt att det inte är någon god idé att tvinga länder att ta emot flyktingar om de absolut inte vill. Det tror jag är ett klokt beslut. Om man tvingade Visegradländerna att ta sin kvot skulle det för det första förmodligen gå illa för de människor som placerades där, om det skedde i strid med vad landet ville. Folk skulle också flytta på sig igen så fort de fick anledning.

Det finns enligt Grete Brochmann andra sätt att få fram en gemensam lösning.

– Det kanske slutar som en skrivbordsprodukt, men försök har gjorts att få de här länderna att ta ansvar för att returnera dem som fått avslag på sina asylansökningar i andra EU-länder. De skarpaste hjärnorna i EU-systemet försöker förstås hitta en lösning eftersom det är fullständigt oacceptabelt för de största invandringsländerna att ta hela bördan om det kommer en ny stor flyktingström.

Vilket ansvar har Europa för flyktingar och migranter?

– Det beror på vilka regioner man jämför sig med. Europa är en rik välfärdsregion om man ser till helheten och det är rimligt att Europa tar sitt ansvar för flyktingar – men däremot inte för ekonomiska migranter som vill starta ett nytt liv, men inte har skyddsbehov.

Bör man avvisa migranterna och bara ta emot flyktingar?

– Utifrån humanitära bevekelsegrunder är det bara flyktingar man har ansvar för. I viss mån gäller det även familjemedlemmar till etablerade invandrare. Flyktingar står ju starkare rent folkrättsligt. Europa har ett visst ansvar, men det finns också andra regioner som absolut har ett liknande ansvar och som inte tar det. Vi har ju inte någon världsorganisation som kan hålla ordning på det här, och så lär det inte heller bli, tror jag.

Vilka regioner tänker du på?

– Arabiska halvön, till exempel. Där ligger stenrika länder som inte ser sitt ansvar. Även en del av utvecklade länderna i Asien, som Japan som har haft extremt liten invandring.

Dysfunktionell organisering

Vid akuta kriser, som den i Afghanistan, handlar det enligt Grete Brochmann om ett överväldigande stort antal människor som kan behöva ge sig av.

– Det vore otänkbart att ”tömma” den sortens misslyckade stater och det ligger därför i den övriga världens intresse att försöka förhindra att sådana situationer uppstår.

Är det bra med migration eller vore det bättre, för individerna och för hemlandet, om människor stannade där de bor?

– Folk har alltid flyttat på sig, det är en del av den mänskliga verksamheten. Det som är olyckligt är när man får dessa omfattande förflyttningar med stora risker, den dysfunktionella organiseringen av migrationen som vi bevittnat i det europeiska sammanhanget. Att människor har behov av att ta sig bort från våldsamma konflikter är ju också en verklighet. I den europeiska offentligheten har man en tendens att glömma att det är reella problem som behöver hanteras.

En förklaring till att invandring har blivit en politisk stridsfråga är att det också skapas problem som berör många människor. Misstron och motståndet beror på en mängd sammansatta omständigheter, säger Grete Brochmann.

– Det har med den interna utvecklingen i många länder att göra; det handlar om växande ojämlikhet, det finns en oro när en del grupper halkar bakåt. Det är ojämnt fördelat i mottagarländerna, detta med främlingsskepsisen. Det är också uppenbart att om det kommer väldigt många på kort tid kommer det att framstå som destabiliserande. Man förlorar överblicken, man blir rädd för att absorberingsförmågan sviktar, att man inte får folk i arbete, att de blir beroende av bidrag och därmed en ekonomisk belastning, Det finns politiska rörelser som aktivt marknadsför de uppfattningarna. Jag säger inte att de är grundlösa, det kan vara förståeligt att de uppstår, men det finns ett politiskt intresse av att marknadsföra det.

Det finns amerikanska statsvetare som talar om den skandinaviska modellen som ”det socialdemokratiska ögonblicket”, en tillfällig välfärdslösning under några decennier. Är vi på väg ut ur efterkrigssamhällets välfärdsstat och in i något som kommer att se annorlunda ut om 25 år?

– Jag hoppas väldigt starkt att det inte blir på det viset. Och vi bör komma ihåg att det är politiska beslut som måste fattas hela vägen för att avvärja att det sker. Det är inte någon deterministisk utvecklingslinje – vi är inte dömda till det ena eller det andra. Jag har än så länge kvar tron på att det går att fatta kloka beslut, som förhindrar att vi underminerar de goda välfärdsstater som har utvecklats i Skandinavien.