Finansminister Magdalena Andersson är ohotad favorit att efterträda Stefan Löfven som partiledare för Socialdemokraterna och därmed också som statsminister. Hon är tveklöst den i partitoppen som bäst kombinerar erfarenhet och kompetens. Hon har suttit sju år i regering utan att göra bort sig. Ämbetet har gett henne en rad internationella uppdrag vilka har skötts så tillfredsställande att Internationella Valutafonden har valt henne till ordförande för dess tyngsta rådgivande organ. Hon är utbildad på Handelshögskolan i Stockholm.

Det enda som har legat henne i fatet är att hon inte har ansetts tillräckligt socialistisk för partivänstern. Det åtgärdades i våras, då hon ledde partiets arbetsgrupp för fördelningspolitik och bland annat föreslog en ”miljonärsskatt”.

Anderson har dock gång på gång sagt att hon inte vill bli partiledare. Så sent som i maj svarade hon tydligt ”nej”, på fråga från SvD (1/5).

Men eftersom det är mer regel än undantag inom svensk arbetarrörelse att spela motvillig inför ledarskap väger sådana uttalanden lätt. De flesta bedömare räknar med att Andersson tänker låta sig övertalas. En utpräglad tävlingsmänniska som Andersson – elitsimmare som ung – lär inte missa chansen att bli smord till Sveriges första kvinnliga statsminister.

Men även om Magdalena Andersson skulle förvåna genom att tacka nej råder ingen brist på kandidater. Inrikesminister Mikael Damberg, justitieminister Morgan Johansson och socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi är knappast nödbedda. Och om partiet skulle tvingas skrapa botten av tunnan kan valberedningen ändå alltid fiska upp en Anders Ygeman eller en Ylva Johansson.

Mångfalden av kandidater gör att hösten enkelt kan fyllas av spekulationer om socialdemokratins nya riktning. Går partiet till vänster eller åt höger? GAL eller TAN? Finland eller Danmark?

I själva verket kommer den nya partiledaren tillika statsministern knappt att kunna påverka det. Stefan Löfvens efterträdare kommer att vara fjättrad vid exakt samma parlamentariska förutsättningar som Löfven själv har varit sedan 2014. Oaktat vad S-ledaren vill, styrs utfallet av samarbetet med andra partier. Varje ansats hämmas av dragkampen mellan Vänsterpartiet och Centerpartiet. Och slutresultatet avgörs i sista hand av regeringssamarbetet med Miljöpartiet. Ingen enskild individ kan omfamna alla dessa disparata viljor och samtidigt driva en egen agenda.

Detta är Socialdemokraternas predikament för överskådlig tid. Partiet kan tillsätta Barbamamma som statsminister – hon kommer ändå inte att vara tillräckligt flexibel för att undvika att slitas i stycken av de krafter som utgör det rödgröna regeringsunderlaget.

Efterträdaren till Stefan Löfven kommer att tvingas föra samma politik som han har gjort de senaste sju åren. Det blir mer av samma, Magdalena Andersson eller ej.

Valet 2022 är den enda möjligheten för väljarna att få en annan inriktning.