Nu gör Miljöpartiet det igen. I en stor intervju säger språkröret Märta Stenevi att hon inte delar regeringens och statsminister Stefan Löfvens ambition att undvika en upprepning av asylkrisen 2015. ”Nej, det gör jag inte”, svarar Stenevi. ”Vi har en asylrätt som går ut på att den som flyr undan krig och förföljelse ska få skydd” fortsätter språkröret (SvD 6/9).

”Vi kan ta emot betydligt fler flyktingar” förklarar Stenevi. Hon hänvisar till att utvecklingen i Afghanistan har gett henne ”mycket ont i magen”.

Och detta säger hon alltså trots att hon sitter tillsammans med Stefan Löfven i den regering som har det uttalade målet att ”vi ska aldrig tillbaka till 2015”.

Än sen då? kanske läsarna utbrister, med en gäspning. Politiker hycklar. Skulle inte Bulletin vara en nyhetstidning? Knappast så att man ropar stoppa pressarna, liksom.

Men såhär är det. Regeringen fattar beslut kollektivt. Det följer av 7 kap 3 § Regeringsformen, som fastslår att ”Regeringsärenden avgörs av regeringen vid regeringssammanträde”. Enskilda ministrar kan inte reservera sig. Historiskt har man ansett att statsråd som inte kan stå för regeringens beslut får avgå.

Någon kanske minns gamle centerledaren Olof Johansson. Han avgick från den borgerliga koalitionsregeringen 1994 efter beslutet att bygga Öresundsbron. Det var enda utvägen. Det var det, eller så skulle regeringen ha fallit.

Under Stefan Löfvens regeringstid har de rödgröna partierna etablerat en ny praxis. Nu kan enskilda ministrar och hela partier gå i direkt polemik mot den egna regeringspolitiken.

Häromåret underkände MP den egna regeringens landsbygdspolitik. Regeringens landsbygdsproposition kallades för ”allmänna skrivningar” av dåvarande språkröret, som i stället ville att ”hela landet ska leva” (Di 18/3-18).

Det finns fler exempel, men de här två är egentligen tillräckliga. MP säger rakt ut att den egna regeringen struntar i de internationella konventioner som reglerar asylrätten, samt att regeringen för en politik som lämnar landsbygden att lida sotdöden. Två frågor som berör MP:s kärnvärden.

Ändå sitter Miljöpartiet kvar i regeringen. Statsråden har förvisso ”ont i magen”, men de sitter kvar.

Ur ett miljöpartistiskt perspektiv är beteendet logiskt. Man vill visa sina väljare att man kämpar vidare, trots att man tillfälligt har gått bet mot en övermäktig motståndare. Även Socialdemokraterna kan nog tjäna på splittringen – arbetarepartiet framstår som både handlingskraftigt och realistiskt jämfört med MP.

Men förtroendet för regeringen som institution urholkas. Om inte ens regeringspartierna själva tror på den förda politiken, varför genomdrivs den då?

Regeringens nya praxis öppnar möjligheter. Det blir lättare att hålla ihop koalitionsregeringar. Det bådar gott inför ett maktskifte. En eventuell nedskärning av biståndet kan då mötas av besvikna utspel från Kristdemokraterna, men utan att regeringen behöver falla. Till och med Liberalerna skulle kunna ingå i en vettig regering om de kunde få framstå som gråterskor inför alla reformer.

Men det kräver förstås att medierna och kommentariatet accepterar det. De nya reglerna kanske bara gäller socialdemokratiskt ledda regeringar?