”Det är payback time.” Det hotet kommer från försvarsminister Peter Hultqvist (S), som regelbundet skriver krönikor i socialdemokratiska Dala-Demokraten (2/8). En gång i tiden inledde han sin journalistiska yrkesbana där. Men framför allt var Hultqvist kommunalråd i tidningens huvudsakliga spridningsområde, det nedkörda Borlänge, under nästan två decennier, innan han flöt upp till rikspolitiken. Krönikorna är hans kanal till väljarbasen hemmavid. Där talar han ur hjärtat.

”Nu är det dags för samhällets rikaste, som fått så mycket gratis, att betala tillbaka”, skriver försvarsministern. Han pekar på ”den rikaste 100-delen av befolkningen” och nämner landets ”i dag cirka 200 miljardärer”. Men han föreslår ordagrant en ”miljonärsskatt”, utan att närmare specificera vare sig omfattning eller begränsning. Miljonärer är ju i princip alla svenska stadsbor med egen bostad i dag.

Hur hög beskattningen skulle vara definieras inte heller. Men eftersom försvarsministern jämför sitt förslag med Karl XI:s reduktion (!) under andra halvan av 1600-talet ligger det nära till hands att anta att statsrådet förordar en omfattande konfiskation. Karl XI drog in ungefär hälften av den dåvarande jordägarklassens egendomar. Det var en total omdaning av samhället.

Det kan vara värt att påminna om att svenskarna sedan länge redan är ett av de folk som betalar mest skatt i världen. Sverige har det fjärde högsta skattetrycket i OECD.

Välfärdsstaten har varit fullt utbyggd sedan 1970-talet. Och till skillnad från vad försvarsministern tycks tro finansieras den genom en vidsträckt omfördelning. Det är inte så att de rika stjäl resurser från de fattiga. Sex av tio bidrar i själva verket med mindre i skatt än de får ut i välfärd. Det är de fyra högst upp som betalar (se Långtidsutredningen 2003, bilaga ”Fördelning ur ett livscykelperspektiv”, SOU 2003:110).

Att svensk välfärd krackelerar beror inte på att det kommer in för lite pengar. Problemet är att det rinner iväg för mycket.

Borlänge, där Hultqvist varit stark man i årtionden, är ett tydligt exempel. Staden är socialdemokratins skyltfönster. Här har partiet styrt i princip obrutet sedan rösträttens införande.

Andelen bidragsförsörjda ligger 20 procent över rikets genomsnitt, nyföretagandet 20 procent under. Kommunens företagsklimat rankas som dåligt – plats 196. Och trots att kommunen bara har 50 000 invånare har staden en stadsdel som polisen klassar som utsatt område, därtill i riskzonen att kvalificeras som särskilt utsatt.

Det lokala skattetrycket är högt. En vanlig knegare i Borlänge betalar 34,05 kronor per intjänad hundralapp i kommun- och regionskatt, det vill säga omkring fem kronor mer än i välskötta Stockholmskommuner. Och hade det inte varit för den kommunala kostnadsutjämningen, där en handfull rikare kommuner stöttar de svagare, hade Borlängebon haft över 40 kronor i skatt.

Om höga skatter vore lösningen på landets problem skulle vi sedan åtminstone ett halvsekel ha bott i sjunde himlen. Och Borlänge skulle ha varit Edens lustgård.

Läs även: Självmål av utrikesminister Ann Linde

Socialdemokratisk högskattepolitik leder inte till rättvisa. Den skapar ekonomisk efterblivenhet. Men Peter Hultqvist tror att det är ”de rika” som har orsakat Borlänges förfall. För honom är svaret mer – inte mindre – socialdemokratisk politik.

Men att göra hela Sverige till ett nedgånget Borlänge tycks inte längre vara nog för Socialdemokraterna. Nu drömmer försvarsminister Peter Hultqvist om att gå fullt ut Zimbabwe.

Det handlar inte om att lyfta dem som har det sämre. Nu är det ren och skär hämnd på dem som har det bättre ställt. ”Det är payback time”. Det är ”vår tids reduktion”, riktad mot ”välbeställda”.

Det är dig och mig han är ute efter.

Läs även: Vad är en lämplig inkomsttröskel för arbetskraftsinvandring?