Facebook noscript imageVad är en lämplig inkomsttröskel för arbetskraftsinvandring?
Johan Eklund
Ledare
Vad är en lämplig inkomsttröskel för arbetskraftsinvandring?
Johan Eklund.
Johan Eklund.

Vad är en rimlig tröskel för arbetskraftsinvandring? Det som är lönsamt för företagen kan samtidigt vara en belastning för statsfinanserna. Ledarsidans kolumnist Johan Eklund, till vardags vd för Entreprenörskapsforum och professor i nationalekonomi, reder ut begreppen.

Kombinationen av en extensiv välfärdsstat med ambitiösa fördelningspolitiska målsättningar och generös invandring ger upphov till problematiska och svårlösta målkonflikter. Många av de politiska och ideologiska skiljelinjer vi dagligen kan observera i svensk politik bottnar i dessa målkonflikter, samt olika föreställningar hur dessa löses bäst. En del menar att migrationen måste begränsas medan andra hävdar att det i stället är välfärdsstaten som måste reformeras och minska i omfattning. En tredje grupp förnekar målkonflikternas blotta existens, och ser dem inte heller komma – i bästa fall har de naiva förhoppningar att det ska gå att finna enkla lösningar.

Det faller på politiken att finna lösningar på målkonflikterna, men som ekonom går det att peka på centrala överväganden som måste göras. En aktuell fråga av detta slag är hur arbetskraftsinvandring ska regleras och vad som är en lämplig lägsta inkomsttröskel för arbetskraftsinvandring.

Arbetskraftsinvandring motiveras – till skillnad från asylinvandring – på rent ekonomiska grunder. En utgångspunkt, vilken de flesta ekonomer sannolikt håller med om, är att arbetsgivare som är i behov av att rekrytera, själva ska avgöra vem som är bäst skickad att  lösa detta behov. Hade Sverige inte haft skattefinansierade välfärds- och transfereringssystem hade frågan inte blivit mer komplicerad än så. Men i ett samhälle där staten bär kostnaderna för skola, vård och omsorg förändras ekvationen. 

Problemet som uppstår är att det företagsekonomiskt lönsamma anställningsbeslutet inte automatiskt sammanfaller med vad som är samhällsekonomiskt motiverat.

Problemet som uppstår är att det företagsekonomiskt lönsamma anställningsbeslutet inte automatiskt sammanfaller med vad som är samhällsekonomiskt motiverat och statsfinansiellt hållbart. Orsaken till detta är helt enkelt att Sverige har en långt driven skattefinansierad fördelningspolitik där väldigt många människor är nettobidragstagare.

För att förstå detta måste vi se till en individs intjänandeförmåga över sin livstid. Att avgöra exakt hur mycket en individ kommer att kosta i fråga om vård- och omsorgsbehov är omöjligt att veta. Det går dock att anlägga ett aktuariskt perspektiv, det vill säga bedöma sannolikheten av att någon kommer att öka eller minska den statsfinansiella belastningen. Detta beror på faktorer som antal återstående yrkesverksamma år, skatteintäkter som individen ger upphov till samt kostnader som kommer att belasta vård, skola och omsorg. Individer med låga inkomster (lågt humankapital) kommer med en relativt hög sannolikhet vara nettobidragstagare. På samma sätt kommer individer med höga inkomster (högt humankapital) med stor sannolikhet att stå för ett statsfinansiellt nettobidrag. Det faktum att en individ kommer upp i en lågt satt gräns för självförsörjning på knappt 16 000 kronor i bruttoinkomst per månad är långt ifrån tillräckligt för att motivera arbetskraftsinvandring utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv (se min kolumn i Bulletin 16/1). Med en sådan – ”ur-hand-i-mun” – självförsörjningsgräns kommer den statsfinansiella kostnaden med stor sannolikhet att öka.

I praktiken är det synnerligen svårt att fastslå en exakt inkomstgräns för att tillåta arbetskraftsinvandring. Ett förslag som har figurerat i debatten är att gränsvärdet ska sättas till motsvarande svensk medianlön – det vill säga 32 000 kronor per månad. Ett alternativ, som i praktiken kommer vara nära detta förslag, är att sätta en gräns som motsvarar den dubbla självförsörjningsgränsen (det vill säga åtta prisbasbelopp) och en bruttoinkomst på knappt 32 000 kronor per månad.

I de fall som faktiskt handlar om kvalificerad arbetskraftsinvandring torde inte en tröskel på dryga 30 000 kronor i bruttolön utgöra ett nämnvärt hinder.

Detta alternativ skulle utgöra ett administrativt enkelt system och det är högst osannolikt att det skulle orsaka någon nämnvärd negativ effekt för Sverige som kunskapsnation eller hämma näringslivets konkurrenskraft. Möjligen kan en något lägre tröskel sättas för inresande studenter som önskar etablera sig på svensk arbetsmarknad efter avlagda examina. Likaså kan undantag göras för säsongsbetonad arbetskraft som anlitas i enklare arbeten (till exempel bärplockning). I de fall som faktiskt handlar om kvalificerad arbetskraftsinvandring torde inte en tröskel på dryga 30 000 kronor i bruttolön utgöra ett nämnvärt hinder. Där är problemet snarare det omvända, ett alltför lågt löneläge och hård beskattning av humankapital gör det svårt för Sverige att attrahera kvalificerad arbetskraft.

Notera att det inte ligger någon värdering i beräkningarna. Med denna text vill jag endast sätta fingret på det faktum att just i fråga om relativt okvalificerad arbetskraftsinvandring kommer den företagsekonomiska och den samhällsekonomiska bedömningen av vad som är lönsam att skilja sig åt. Lösningen kan vara att samhället accepterar kostnaderna förknippade med invandring av lågkvalificerad arbetskraft. Utan en inkomsttröskel som är betydligt högre än självförsörjningsgraden kommer vi att fortsätta observera det ekonomer benämner välfärdsarbitrage, vilket inte är långsiktigt hållbart. 

Valet är politiskt, men det bör i mitt tycke göras medvetet.

 

Johan Eklund är vd för Entreprenörskapsforum och professor i nationalekonomi.

 

Det här är en kolumn. De åsikter och analyser som framförs är skribentens egna.

Johan Eklund

Johan Eklund är fristående kolumnist på Bulletins ledarsida. Han är vd för Entreprenörskapsforum och professor i nationalekonomi.

Stöd oberoende journalistik och prenumerera på Bulletin.

Sverige förtjänar det bästa!