Med hittills 12 598 döda kan covidpandemin anses vara den största politiska händelsen i Sverige för vår generation.

Det är en exceptionell prövning för det politiska ledarskapet. Men den är inte unik, eftersom pandemin på liknande sätt också drabbat nästan alla andra länder.

Här ligger en grym, men dock, rättvisa. Det går att se tydligt huruvida en regering håller måttet. Det går att jämföra med utfallet i andra länder.

Sett till antal döda per miljon invånare ligger Sverige i Europas mittskikt. Men Sverige är inte särskilt likt ett genomsnittligt europeiskt land. Sverige ligger uppe i Norden, och jämförs bäst med de nordiska grannarna.

Norge har 111 döda per miljon invånare.

Finland 131.

Danmark 399.

Sverige har 1 240 döda per miljon.

Än så länge, ska sägas. Vaccineringsprogrammen pågår, men tros inte bli slutförda ännu på ett halvår. Att döma av Folkhälsomyndighetens siffror i går vänder smittalen uppåt igen. En tredje våg befaras, lagom till sportloven, kanske driven av de ännu mer smittsamma virusvarianter som redan släppts in i landet.

På onsdagen presenterade socialminister Lena Hallengren planer på ytterligare restriktioner. Regeringen vill kunna stänga gallerior, gym och butiker. Man vill därtill ha ett samlat regelverk för att kunna begränsa tillträdet till parker, badplatser, nöjesparker, museer och konsthallar. Därmed närmar sig regeringen den nedstängning av samhället som samma regering tidigare avfärdat som kontraproduktiv.

Denna lockdown skulle tidigast kunna införas, om regeringen finner att det behövs, den 11 mars.

Det har då gått exakt ett år sedan det första svenska dödsfallet. Det var en man. Han avled den 11 mars efter att ha intensivvårdats på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. Han hade inte varit utomlands. Inte träffat någon med känd smitta. Inte slarvat runt i tunnelbana eller så. Men han hade oturen att vara sjuttio plus, ha en underliggande sjukdom och bo i Stockholmsområdet under sportlovet.

I mars för ett år sedan valde regeringen strategi. Man siktade på en kontrollerad smittspridning, så att sjukvården inte skulle överbelastas. Riskgrupper skulle skyddas, men restriktionerna skulle till övervägande del baseras på frivillighet.

Under pandemins första våg avstod regeringen från systematisk smittspårning, från att isolera utlandsresenärer, från att rekommendera munskydd, från att genomföra masstestning och från att använda den särskilda lagstiftning med omfattande befogenheter som riksdagen generöst försåg styret med. Listan kan göras längre på allt som inte gjordes. 

Men under det år som gått sedan dess har regeringen bit för bit backat från sin unika svenska modell.

Det är väl egentligen bara grundskolan kvar, som skiljer den svenska regeringens vägval från omvärldens. Allt annat är bara en fråga om när, i tid, nedstängningsbeslutet har fattats.

Vi vet i dag att åtgärderna har haft effekt. Det går att se på samhällsområde efter samhällsområde. De senaste siffrorna för polisanmälda brott, till exempel, visar en tydlig effekt av de restriktioner som infördes kring jul. Det syns också klart i sjuktalen. Den sociala distanseringen har utplånat den vanliga säsongsinfluensan.

Men de omfattande åtgärder som regeringen genomdriver nu hade varit möjliga redan för ett år sedan. Regeringen avstod.

Våra grannländer gjorde annorlunda. Där ligger en del av förklaringen till att vi i Sverige har 12 598 döda, när Finland och Norge räknar i hundratal.

Att regeringen lät bli att agera kan ha varit vår generations stora politiska felsteg.