När det är krig i Europa tvingas Ulf Kristersson balansera mellan att samarbeta med regeringen och stå i opposition. Det blev tydligt i SVT:s partiledarintervju.
”Man samarbetar sig igenom en kris. Sedan hedrar vi också demokratin genom att uttrycka vad vi tycker”. Så inledde oppositionsledaren Ulf Kristersson partiledarintervjun i SVT:s 30 minuter. Programledaren Anders Holmberg ägnade huvuddelen av intervjun åt kriget i Ukraina. Både frågorna och svaren illustrerade att moderatledaren hamnat i ett dilemma. Det är omöjligt att utgöra opposition när en kris kräver nationell enighet.
Javisst kan oppositionen tycka vad den vill, när den vill. Men gud nåde om den inte gör som regeringen säger.
Kvällen innan intervjun med Ulf Kristersson hade statsminister Magdalena Andersson (S) med kort varsel valt att hålla ett tal till nationen. Talet gick ut direkt, på bästa sändningstid, i både public service och TV4. Andersson inskärpte stundens allvar och manade till samling.
Statsministerns anförande var egentligen inte särskilt minnesvärt. Men Magdalena Andersson hann ändå ikläda sig rollen som moder Svea. Och hon spelade rollen tillräckligt habilt för att vinna publiken innan strålkastarkäglan föll på Ulf Kristersson. För honom återstod blott att välja mellan rollen som skurk eller som obetydlig bifigur.
Vi såg samma föreställning under pandemins inledande fas. Statsministern vände sig direkt till folket i krisen, och vann dess stöd. Och trots att regeringens politik ledde till död och lidande blev varje kritisk röst liktydig med landsförräderi. Oppositionen hamnade helt vid sidan om, bifigurer hellre än skurkar.
Med krig i Europa riskerar oppositionen att bli lika sidsteppad.
Det båtar föga att Moderaterna har svaret på Sveriges utsatta säkerhetspolitiska läge. Ulf Kristersson argumenterade försiktigt för att Sverige bör inleda processen att gå med i Nato, så att vi slipper hamna där Ukraina befinner sig. Socialdemokraterna kommer ändå att hamra in budskapet att oppositionen äventyrar stabiliteten.
Det tycks heller inte hjälpa att Kristersson har samlat ett trovärdigt regeringsalternativ med samspelt underlag. I SVT:s 30 minuter upprepade Kristersson att Moderaterna vill bilda en ”borgerlig” regering med Kristdemokraterna, vilande på stöd från Sverigedemokraterna och Liberalerna. Han pekade på att de fyra partierna i det blågula blocket var överens i avgörande frågor som migrations-, energi- och rättspolitik.
Men det politiska klimatet är ändå sådant att Kristersson misstänkliggörs för samarbetet med Sverigedemokraterna, samtidigt som Andersson kan hålla vidöppet för Vänsterpartiet utan att klandras.
Läs även: Världsherravälde nästa för Annie Lööf
Det hela är förstås djupt orättvist. Kristersson är sympatisk, kunnig, flitig och drivs av ett socialt patos. Det är svårt att tänka sig någon moderat topp just nu som vore bättre lämpad att leda partiet.
Men ödet har valt att sätta honom som oppositionsledare under en mandatperiod då det politiska livet hämmas av borgfred inte bara en utan två gånger.
Det är inte lätt att vara moderat när allt annat än Socialdemokraternas politik är fanflykt.
