Give ’em hell. Det var den sverigedemokratiske partiledaren Jimmie Åkessons signal till sina riksdagsledamöter hösten 2014. Den nyvalda regeringen Löfven hade precis tillträtt och lagt fram sin första höstbudget. Men den borgerliga Alliansen, fortfarande samkörd efter två mandatperioder i regering, hade ett gemensamt alternativt budgetförslag. När Sverigedemokraterna röstade med Alliansen föll regeringens budget.

I vilket normalt land som helst hade det betytt att regeringen skulle tvingas avgå. I Sverige ledde det i stället till en uppgörelse mellan regeringen och de fyra allianspartierna om att inte låta SD få inflytande och lägga krokben för makten. Decemberöverenskommelsen höll i ett knappt år, innan Kristdemokraterna vaknade till sans och spräckte den.

Även efter valet 2018 paralyserades riksdagen av skräck inför eventuellt sverigedemokratiskt inflytande. Regeringsbildningsprocessen tog rekordlånga 129 dagar. Stefan Löfven ledde under väntetiden en övergångsregering. Då passade Moderaterna och Kristdemokraterna på att lägga ett gemensamt alternativt budgetförslag. Stefan Löfven dömde ut detta med orden ”Det är en servettskiss. Man kan inte styra landet på en servettskiss.” Men med Sverigedemokraternas röster i kammaren blev det ändå så.

Och alltsedan dess har KD:s policychef haft en pappersservett upptejpad på dörren till sitt kontorsrum, som både en lekfull gliring och en påminnelse om att socialdemokratiskt maktinnehav inte är någon naturlag.

Vid två tillfällen har alltså Löfven tvingats styra landet med oppositionens ekonomiska politik. Det är bakgrunden till att många, under nuvarande regeringskris, gång på gång framhåller vikten av att inte bara bli tolererad som statsminister utan också få igenom en budget.

Men risken att Löfven ska förlora en budgetomröstning i höst är knappast överhängande. Ty, precis som det finns goda anledningar att lägga gemensamma budgetmotioner, finns det också rimliga skäl för oppositionen att avstå.

Alliansbudgeten 2014 och M/KD-budgeten 2018 kom direkt efter val, då det redan fanns framförhandlade gemensamma positioner. Det var inte ett svårt politiskt hantverk att omsätta de mest populära vallöftena till budgetposter. Bägge oppositionsbudgetarna kom också med betryggande avstånd till nästföljande val, så att väljarna skulle hinna glömma eventuella eftergifter och kompromisser.

Ett partis budgetmotion är förkroppsligandet av den egna politiken. Med budgeten klargörs det politiska erbjudandet till väljarna. Budgeten visar vad partiet vill, och hur dess politik skiljer sig från andra partier.

Att lägga en gemensam budget innebär att man redan innan valet kompromissar bort frågor som partiet egentligen vill driva. Man får gå till val på ett amalgam av sina samarbetspartiers politik, i stället för den egna.

Moderaterna skulle behöva gå till val med Kristdemokraternas biståndspolitik. Kristdemokraterna skulle säga till sina väljare att partiet lovar Moderaternas sjukvårdspolitik. Eller kanske Liberalernas integrationspolitik? Sverigedemokraternas kulturpolitik?

Det vore som om slaktaren skulle berätta vad pölsan innehåller. Mycket osannolikt.

Men för Stefan Löfven är det förstås viktigt att upprepa risken för att en rödgrön budget kan falla i kammaren i höst. Med det hotet kan han piska in sina vänsterpartistiska och centerpartistiska kor i fållan. Löfvens retorik är lätt att förstå.

Varför andra upprepar Socialdemokraternas talepunkter är dock obegripligt.