EU-apparaten vann. Sverige lämnade walkover. I framtiden ska politiker och byråkrater sätta lönerna. I måndags kom ministerrådet överens om ett lagförslag som ska reglera minimilöner i EU. Förslaget kan innebära ett farväl till den svenska modellen.

I Sverige har vi ju en tradition av att de anställda och arbetsgivarna själva kommer överens, utan politisk inblandning. Den svenska arbetsmarknadsmodellen är en avgörande förklaring till Sveriges ekonomiska välstånd under det gångna seklet. Modellen har både lett till vettig löneutveckling, industriella framgångar och arbetsfred. Detta handslag mellan arbetsmarknadens parter har präglat det moderna Sverige.

Den svenska modellen är det heligaste som finns i det svenska samhället – möjligen med undantag för snuset. Därför var det många som blev förvånade när regeringen i förra veckan förklarade för riksdagens EU-nämnd att Sverige tänkte säga ja till ministerrådets förslag.

I bakgrunden skymtar – som vanligt – ett svenskt socialdemokratiskt storhetsvansinne. Förre statsministern Stefan Löfven hade inrikespolitiskt behov av ett globalt projekt för att tillfredsställa den egna rörelsens uppblåsta självbild. EU:s sociala pelare blev resultatet, som fick sin kick-off vid EU-toppmötet i Göteborg 2017. Socialdemokraterna marknadsförde evenemanget med argumentet att Sverige nu skulle exportera sitt framsynta välfärdssystem och sin lyckade arbetsmarknadspolitik till den efterblivna kontinenten.

Kritiker varnade för att resultatet snarare skulle bli tvärtom.

Socialdemokraterna krumbuktade sig. Först hette det att den sociala pelaren inte alls skulle innebära politiskt satta löner. Sedan, när detta ändå blev tydligt, sade regeringen sig vara helt emot det som EU drev fram. Aldrig skulle den svenska modellen säljas ut! Fram till i EU-nämnden i torsdags, då regeringen vände på en femöring. Nu sade man att, jovisst, det ska bli EU-lag på minimilöner, men det gör inget.

Nu kan vi ana ett facit. Regeringen hävdar att det förslag som EU har på bordet innebär undantag för Sverige och andra länder som inte redan har minimilöner i lagstiftningen. Skeptikerna befarar att EU:s domstol inte kommer att tolka saken så, den dag det ska prövas.

Vi får väl se.

Det är märkligt, detta fenomen, att Sverige har så svårt att säga nej i EU. Skogsbruket, bolagsstyrningen och energiförsörjningen är områden där EU just nu klampar in i Sverige utan protest (läs PM Nilsson i Dagens industri 6/11). Och senast alltså lönebildningen.

Man kunde tro att den svenska modellen skulle utgöra en röd linje. Men inte ens där står våra valda företrädare upp. Kristdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna protesterade visserligen i EU-nämnden, men regeringen gick vidare.

Det är som om svenska regeringar inte förstår att man både kan vara vän av europeisk gemenskap och samtidigt försvara extremt välfungerande nationella särdrag.

Det tycks som att EU skulle kunna tvinga på Sverige grekisk ekonomi, italiensk arbetsmarknad och rumänsk välfärd, bara vi fick behålla snuset.

Uppdatering: En tidigare version av artikeln innehöll den felaktiga uppgiften att Vänsterpartiet skulle ha gått emot regeringen i EU-nämnden. Så var det tyvärr inte. Det gjorde däremot M, KD och SD.