Gudarna straffar hubris, så Centerpartiet bör passa sig. Man kan inte sälja ut Alliansen ännu en gång eftersom den inte finns mer, så förhandlingsutrymmet med Socialdemokraterna är långt mindre än 2018. Detta skriver John Gustavsson.
Det är inte ofta som det är en bra idé att lyssna på en vänsterpartistisk företrädare. Undantag finns dock, och ett sådant är Ida Gabrielssons intervju häromdagen i SVT:s 30 minuter. Här finns det anledning för Centerpartiet att dra öronen åt sig: Gabrielsson har nämligen rätt i att Centerns inflytande i en rödgrön regering skulle bli minimalt.
Även om man inte håller med en viss politiker, så är det ändå uppfriskande när de talar klarspråk. Det gjorde Gabrielsson. ”Har man 10 procent av regeringsunderlaget får man inte igenom 90 procent av sin politik”. Vem kan säga emot det?
SE ÄVEN: Gabrielsson (V) om C: ”Får det tufft om de ställer till ett nyval”
Gabrielsson nämner flera områden där Centern kommer att tvingas ge med sig: Sjukförsäkringen, neddragningar på arbetsmarknadspolitiken, och stora skattesänkningar. Även om Gabrielsson inte representerar hela oppositionen, så är det ingen insatt som tror något annat.
Inom Centerpartiet lever drömmen om januariavtalet kvar. En dröm som vid det här laget bör klassas som en vanföreställning. Centern tror på fullt allvar att ett nytt samarbete med Socialdemokraterna skulle resultera i ett nytt januariavtal. Detta kan man bara tro om man inte förstår hur det första januariavtalet blev till.
Låt oss backa bandet till kort efter valet 2018. De borgerliga partierna hade, för fjärde valet i rad, gått till val tillsammans som Alliansen. Idag är Alliansen främst ihågkommen för sitt misslyckande på migrationsområdet, och det är därför lätt att glömma vad Alliansen var: Nämligen ett existentiellt hot mot Socialdemokraternas prenumeration på makten.
Socialdemokraterna har, likt forna imperier, alltid styrt genom att söndra och härska. Under de 14 år som Alliansen fanns, så hade Socialdemokraterna därför ett överordnat mål: Inte att bli större än Alliansen, utan att krossa Alliansen. Att bli större än Alliansen skulle bara leda till ett tillfälligt maktinnehav, som kunde gå förlorat fyra år senare. Att krossa Alliansen hade däremot kunnat leda till en ny socialdemokratisk era, likt den 1932–76.
När läget uppenbarade sig, efter valet 2018, så var Socialdemokraterna därför villiga att gå med på nästan vad som helst. Slopad värnskatt? Check. Vinster i välfärden? Självklart. Förnedringsklausul mot Vänsterpartiet? Jodå. Allt gick för sig, så länge Alliansen begravdes.
Centerpartiet tycks ha trott att sossarna gav dem eftergifter för att de gillade dem, eller innerst inne insåg att centern hade rätt i de berörda sakfrågorna. Det finns inget parti med så uppblåst självbild som Centerpartiet. Så var inte fallet.
Efter nästa val är Centerns förhandlingsposition inte lika stark. De kan inte locka med att Alliansen begravs om Magdalena Andersson bara ger dem vad de vill. Den är redan historia. Som Gabrielsson korrekt påpekar, så kan Centern inte riskera ett nyval. Man har visserligen de finansiella resurserna, men inte tillräckligt många kärnväljare för att vara garanterade ett resultat över 4 procent.
Centerns enda chans till inflytande är att ändra kurs före valet: Öppna för att förhandla med alla. Sakpolitik avgör. Inga röda linjer. Högstbjudande vinner. Detta är riskabelt, eftersom dagens centerväljare med överväldigande marginal föredrar vänsterblocket.
Samtidigt är det få centerväljare som förstår vad en regering med Socialdemokraterna skulle innebära, om Centern inte på förhand ger sig själva manöverutrymme att stödja Kristersson: Det blir då inget nytt januariavtal, utan snarare ett Versaillesfördrag. Det är kontentan i vad Ida Gabrielsson i intervjun försökte förklara för Centerpartiet, och de gör bäst i att lyssna.
