Det är bara tre veckor kvar till USA-valet. Just nu har Donald Trump vind i seglen, men mätningarna är oerhört jämna – faktiskt jämnare än i något val sedan åtminstone år 2000. Störst fokus ligger så klart på vad vinnaren kan tänka sig uträtta som president, men det är också värt att fråga vad som kommer hända i det parti som förlorar.

Hur kommer partiet att reagera? Här kommer jag att spekulera kring vad som händer i Demokraternas parti efter en valförlust, och imorgon hur Republikanerna skulle reagera om det istället blir de som förlorar valet.

Hur Demokraternas interndebatt kommer att se ut efter valet och vilka framtida presidentkandidater och falanger som kommer gynnas beror mycket på varför man förlorar. Michigan är en delstat med förhållandevis många muslimska väljare; delstaten har USA:s enda stad (Dearborn) där människor med ursprung i Mellanöstern är i majoritet. Många av dessa hotar nu att stanna hemma på valdagen eftersom USA fortfarande ger militärt bistånd åt Israel. Om valet i slutändan avgörs av Michigan, så kan Demokraterna komma att ta en tydligt pro-palestinsk linje.

Israelfientliga demokrater som Ilhan Omar, Alexandria Ocasio-Cortez och Rashida Tlaib (vars föräldrar kommer från Palestina) kommer i det här scenariot att stärka sina aktier inom partiet. En av dem skulle mycket väl kunna bli partiets kandidat 2028.

Ändå är den mest troliga anledningen till en Demokratisk förlust att de tappar bland manliga väljare i allmänhet, och bland svarta- och latinamerikanska män i synnerhet. Kampanjen har gjort klumpiga försök att nå ut till män, med kampanjreklam där Harrisväljare mekar bilar och jagar, men så här långt har det blivit pannkaka av det. Harris’ förflutna som radikal identitetspolitiker förföljer henne.

Om Demokraterna förlorar på grund av manliga väljare så skulle det garanterat stärka Josh Shapiros ställning och chanser inför nästa presidentval. Shapiro är Pennsylvanias omåttligt populäre guvernör, en man många trodde att Harris skulle välja till vicepresidentkandidat. Det gjorde hon i slutändan inte, mycket på grund av att Shapiro, som amerikansk jude, är en stark israelvän. Shapiro är dock populär bland män, och faktum är att till och med en dryg tredjedel av Trumpväljarna i Pennsylvania uppger att de tycker att han gjort ett bra jobb som guvernör.

Att nå minoritetsväljare är – paradoxalt nog – ännu svårare eftersom Demokraterna inte kan förstå varför någon svart eller latinamerikansk väljare någonsin skulle vilja rösta på Trump. På grund av detta vet partiet inte riktigt heller hur man ska vinna tillbaka de här väljarna. Förlorar Demokraterna huvudsakligen för att man tappat minoritetsväljare, så väntar fullt inbördeskrig inom partiet. Om vi blickar framåt mot 2028 skulle det antagligen stärka potentiella presidentkandidater med minoritetsbakgrund, som senator Raphael Warnock från Georgia eller Marylands guvernör Wes Moore.

Efter att ha levt i förnekelse sedan valkampanjens början har Kamala Harris nu agerat närmast panikartat för att vinna tillbaka manliga minoritetsväljare. Bara de senaste dagarna har hon gått ut med att legalisera marijuana, en populär fråga bland svarta män, trots att hon som Kaliforniens riksåklagare åtalade tusentals gräsentusiaster. Hon har även lovat pengar för att bekämpa sjukdomar som huvudsakligen drabbar svarta män, oklart vilka. Vidare, i vad som få tror är ett genidrag, har hennes kampanj också rullat ut Barack Obama för att formligen skälla ut svarta män för att de inte är lika entusiastiska för Harris kandidatur som de en gång var för hans.

Oavsett varför Demokraterna förlorar, så kommer en stor del av skulden att läggas på Joe Biden för att han inte drog sig ur tidigare, trots att en stor majoritet av väljarna i flera år tvivlade på hans kognitiva förmåga och ansåg honom för gammal för en andra mandatperiod. Harris trogna anhängare inom Demokraterna kommer att vilja måla upp presidentvalet som ett ”mission impossible”: Vem som helst hade förlorat om de tvingats ta över från tjurskallen Biden i det sena läget Harris tog över.

Joe Bidens kvarvarande lojalister (och många andra) kommer å andra sidan att göra allt för att istället skyffla över skulden på Kamala Harris, som är en allmänt erkänt medioker kandidat – dålig i intervjuer, i synnerhet på oväntade frågor och frågor hon inte fått i förväg.

Under större delen av kampanjen har Harris rakt av vägrat sitta ner för direktsända Tv-intervjuer. Hon är förtjust i klyschor och benägen att prata länge utan att komma till någon slutsats. Och hon valde en vicepresident – Tim Walz – till synes mest för att bejaka vänsterextremister och muslimska väljare som inte skulle tolererat en jude (Josh Shapiro) som vicepresident. Samt delvis för att hennes ego inte tillät henne att välja en vicepresidentkandidat som utan problem skulle överglänsa henne.

Den ena förklaringen utesluter inte den andra: Joe Bidens envishet försatte demokraterna i en oerhört svår sits, men Kamala Harris är också i princip den sämsta kandidaten att sätta i den sitsen. Både Joe Bidens och Kamala Harris eftermäle kommer att trasas sönder av en eventuell valförlust den femte november.

Förhoppningsvis kan en valförlust leda till att Demokraterna gör upp med identitetspolitiken och de mer extrema elementen inom aktivistvänstern. Oavsett så väntar en högintressant interndebatt efter en eventuell Trumpseger den femte november.

Se första delen i denna serie HÄR.