I gårdagens text analyserade jag läget i Demokraterna och vad som kan hända inom partiet om Kamala Harris förlorar mot Donald Trump den 5 november. Idag vänder vi på steken: Vad händer med Republikanerna om det istället blir Trump som förlorar? Som jag ser det finns det tre huvudspår:

Scenario 1: Trump fortsätter dominera partiet

Vi kan nästan utgå ifrån att Donald Trump kommer att vägra erkänna sig besegrad, utan istället, som förra gången, skylla på valfusk. Republikanerna ställs då inför ett vägval: Ska man göra som förra gången och hålla fast vid Trump, eller välja ett nytt spår? Donald Trump kommer säkerligen att hinta att han kommer att ställa upp igen 2028. I det här scenariot blir det i princip en repris av årets primärval, där Trumps lojala fanbase och splittrade interna opposition leder till att Trump återigen blir presidentkandidat. Republikanerna fortsätter över de kommande fyra åren att vara ett parti där Trump och hans idéer följs slaviskt, och där karaktärer som Marjorie Taylor Greene och Candace Owens tas på allvar.

Det som främst talar för det här scenariot är att det är vad som hände förra gången Trump förlorade. Sedan dess har Donald Trump om något stärkt greppet om partiet, och fått in många Trumplojalister på viktiga poster inom själva partiapparaten. Det kan också bli svårt för framträdande republikaner som spelade med och låtsades som att valfusk kostade Trump segern 2020 att inte återigen spela med och låtsas som att så är fallet även den här gången.

Det som talar emot detta är att Donald Trump då kommer att ha förlorat två gånger i rad. Ingen kandidat har i USA:s historia fått en tredje chans. Han kommer dessutom att ha förlorat mot en kandidat ännu mindre formidabel än Biden var 2020. Dessutom är Trump fyra år äldre nu, och har påtagligt mindre energi. Om fyra år kommer Trump vara exakt lika gammal som Biden är nu. Och om det fanns ett maktvakuum inom partiet efter valet 2020, så saknas det inte potentiella efterträdare och stigande stjärnor i Republikanerna idag som skulle kunna ta Trumps plats. Vilket för oss till…

Scenario 2: Trumpism utan Trump

Under presidentvalskampanjen har många republikaner imponerats av guvernör Ron DeSantis, inte minst hans hantering av naturkatastroferna som de senaste månaderna drabbat Florida. DeSantis ställde upp i primärvalet tidigare i år och står Trump nära i många politiska frågor. Den största skillnaden är att DeSantis är betydligt lugnare, utan Trumps hetsiga temperament och tendens att twittra i caps lock.

Om Republikanerna kommer fram till att Trump åtminstone överlag hade rätt politik för att vinna, men att hans personlighet var frånstötande för en avgörande del av väljarkåren, så är DeSantis ett naturligt val för 2028. DeSantis är flera årtionden yngre, och flera gånger ”nördigare” och mer detaljorienterad än Trump.

Även JD Vance, Trumps nuvarande vicepresidentkandidat, kan vara tänkbar. Om Trump lämnar scenen, om det så sker frivilligt eller på grund av att han avlidit, dömts till fängelse, eller av medicinska skäl inte längre kan vara aktiv, så kommer många kandidater att försöka fylla tomrummet. Både ”Trump-lite”-kandidater som Ron DeSantis och JD Vance, och kandidater som om något är mer extrema än Trump, likt kongressledamoten Marjorie Taylor Greene. Detta för oss dock till det sista scenariot:

Scenario 3: Republikanerna vänder Trump ryggen

Innan Trump tog över partiet var Republikanerna ett parti som trodde starkt på frihandel, samt på en aktiv utrikespolitik där USA spelade en stor roll i världen. Den republikanske presidenten före Trump, George W Bush, är mest ihågkommen för att han invaderade Irak och Afghanistan. De två republikanska presidenterna före honom, George HW Bush och Ronald Reagan, ökade försvarsutgifterna tills Sovjetunionen inte längre kunde hänga med i kapprustningen, vilket starkt bidrog till Sovjets kollaps.

Kan Republikanerna återigen bli det partiet? Det är inte så långsökt som man kan tro. I primärvalet 2016 vann Trump trots allt bara 45 procent av rösterna, men vann eftersom övriga kandidater inte kunde ena sig mot honom. I årets primärval fick Nikki Haley, den mest framträdande kandidaten för den ”gamla” typen av republikaner, 20 procent nationellt och uppemot 30-40 procent i flera delstater.

Många av dem som (likt jag själv) är ”NeverTrump” och som övergett partiet under Trump-eran, lär efter en valförlust kasta sig över partiet för att ta tillbaka kontrollen. De flesta kongressmän och senatorer är inte heller i grund och botten överförtjusta i Trump, vilket gör en omsvängning lättare.

Den bästa chansen för att få en Nikki Haley-liknande kandidat 2028, alltså en kandidat som tror på frihandel och Nato, är dock om Trumpväljarna splittras på samma sätt som anti-Trumpväljarna splittrades 2016. Om traditionella republikaner tidigt sluter upp bakom en kandidat medan Trumprepublikanerna splittras mellan Ron DeSantis, JD Vance, Vivek Ramaswamy, Marjorie Taylor Greene och/eller andra ”Trump-efterträdare” så kan det faktiskt räcka.

Vad talar emot detta? Ganska mycket. För att Trumpismen helt ska förlora sitt inflytande inom partiet krävs sannolikt något mer än bara en valförlust. Beroende på hur Donald Trump agerar och vilka han skyller på efter en valförlust, så kan det möjligen räcka för att bryta förtrollningen.

Det är dock värt att notera att flera av ”Trump-lite” kandidaterna i början av sina politiska karriärer inte alls var Trumpister, utan istället mycket kritiska mot Trump. Till dessa hör Ron DeSantis och JD Vance. Vad tror dessa herrar på, innerst inne? Det vet bara de själva.

Om Republikanerna vänder Donald Trump ryggen så kommer det sannolikt att ske gradvis och genom att man väljer en kandidat som steg för steg distanserar sig alltmer från Trump.

Se första delen i denna serie HÄR.