Under de senaste dagarna har både Miljöpartiet och Centerpartiet gjort politiska utspel om känsliga områden, och dessutom pratat om vilka krav de kommer ställa för att stödja Magdalena Andersson. Problemet är att även om utspelen gynnar C och MP, så missgynnar de oppositionen som helhet.

Om vi börjar med Miljöpartiet så har Amanda Lind såklart rätt när hon säger att en socialdemokratisk regering, under Miljöpartiets inflytande, kommer att göra bränslet flera kronor dyrare. Det är dock knappast någon valvinnare för oppositionen som helhet och därför kan det tyckas som ett märkligt ”vallöfte” att skylta med.

Saken är dock att för Miljöpartiet lönar det sig faktiskt att vara tydligt radikalare än något annat parti på klimatområdet. Lägger man inte beslag på väljarna som rankar klimatet som den viktigaste frågan, så är man inte ett riksdagsparti efter nästa val. Så enkelt är det bara.

Samtidigt gör radikala klimatutspel om dyrare bensin att det blir svårare för vänsteroppositionen som block att nå ut till mittenväljarna som behövs för att bli större än Tidöpartierna. För varje halv procent som Miljöpartiet vinner i väljarstöd på att vara klimatextremister, så förlorar oppositionen minst en hel procentenhet.

Detta förklarar också varför Miljöpartiets andra språkrör, Daniel Helldén, plötsligt började yra om att öka flyktingmottagandet. Hotet om en ny flyktingvåg skulle kunna bli värt flera procentenheter för Tidöpartierna på valnatten. För Miljöpartiet, som varje val kämpar med spärren, är det däremot en smart strategi att försöka monopolisera de vänsterväljare som fortfarande drömmer om den svunna humanitära stormaktstiden. Det som är bra för partiet, är återigen dåligt för blocket.

Detsamma gäller Centerpartiet, vars nya partiledare Anna-Karin Hatt nyligen ställde skarpa krav för att stödja Socialdemokraterna: sänkta skatter på både arbete och företagande.

Hatt, precis som Miljöpartiets språkrör, agerar här strikt i sitt partis intresse. Utspel om att sänka skatter och bevara vinster i välfärden hjälper Centerpartiet att profilera sig som ett tufft parti och en liberal ”vakthund” inom sin koalition. Ska Centerpartiet slippa tampas med fyraprocentsspärren så kan man inte framstå som lealösa mähän (vilket man gjorde under Demirok).

Samtidigt gäller samma ofördelaktiga ”trade-off” som för Miljöpartiet. För varje väljare som Centerpartiet vinner på utspel om skattesänkningar, så förlorar vänsterblocket som helhet fler än en röst eftersom det tydliggörs just hur splittrade man faktiskt är.

Vad Vänsterpartiet kommer att hitta på för politiska utspel för att vinna tillbaka muslimska väljare och vänsterextremister som är arga för att man avpolletterat Lorena Delgado Varas vet vi ännu inte. Det lär dock knappast vara utspel som gör vänsteroppositionen mer lockande för svajande mittenväljare.

Trots sina sakpolitiska brister (inte minst på migrationsområdet) så var Alliansen rent strategiskt ett otroligt framgångsrikt samarbete, mycket på grund av att de fyra partierna satte ”laget före jaget”. Eller på ren svenska: Alliansen före partiet. Alla filade ner kanterna som kunde stöta bort mittenväljare.

Givetvis behöver inte Magdalena Andersson hoppa i den metaforiska badtunnan med sina partiledarkollegor, men varje nytt utspel från MP och C visar hur viktigt det är att man svetsar samman laget.

Idag har Magdalena Andersson inget trovärdigt regeringsunderlag, och ju närmare valet kryper så kommer fler och fler svenskar att upptäcka detta.