Liberalernas låga stöd är en konsekvens av att man valt att bromsa SD-förslag istället för att driva liberal politik. Här är John Gustavssons förslag på vad partiet hade kunnat göra annorlunda.
Liberalerna når nya bottensiffror. I senaste mätningen från Demoskop är det bara 2,2 % av väljarna som stöder partiet. Det är siffror vi inte sett sedan Nyamko Sabunis sista dagar som partiledare. I Aftonbladet och på många andra håll i vänstermedia talas det om att problemet är att Liberalerna är en dörrmatta åt Sverigedemokraterna. I själva verket är problemet att Liberalerna intagit en roll som en bromskloss utan egen politik.
Liberalerna gjorde under regeringsförhandlingarna något som visat sig vara ödesdigert: man valde att satsa allt politiskt kapital på att antingen stoppa de mer radikala SD-förslagen, eller bromsa dem genom att kräva att alla förslag skulle dras i långbänk i evighetslånga statliga utredningar innan de kunde genomföras.
Det är tack vare dessa utredningar som polisen först nyligen fått rätt att beslagta kriminellas tillgångar och upprätta visitationszoner. Förslagen stoppades inte, men de försenades så mycket att många väljare hann ge upp hoppet om att Tidöregeringen skulle uträtta något, och opinionsgapet mellan regeringen och oppositionen reflekterar detta.
Hade Sverigedemokraterna fått som man velat och brotts- och migrationspolitiken lagts om med en ”implementera först, utred sedan”-attityd så hade den senaste månadens våldsvåg aldrig ägt rum.
I slutändan har Liberalerna inte lyckats stoppa särskilt mycket, som de ser det, ”icke-liberal” politik. I dagsläget kommer det enda partiet ha att stoltsera med efter en mandatperiod vara att man varit regeringens paragrafryttare som sett till så att allting, oavsett hur akut det är, utförs med maximal byråkrati, helt ”by the book” och utan improvisering.
Låt oss backa bandet till Tidö slott, oktober 2022: Hur hade Liberalerna kunnat agera annorlunda?
Den bästa strategin hade varit att, istället för att kräva att SD:s politik bromsades, bara kräva att liberal politik genomfördes samtidigt. Exempelvis hade man kunnat kräva legalisering av dödshjälp och surrogatmoderskap. Inte så att det nödvändigtvis är några bra idéer – tvärtom – men det hade gett partiet konkreta, klassiskt liberala sakpolitiska vinster.
Liberalerna hade också kunnat kräva en myndighetsslakt av överflödiga myndigheter. Det hade varit ett perfekt område för ett liberalt parti att profilera sig inom, och gett många en konkret anledning till varför de skulle rösta på just Liberalerna.
På migrationsområdet kunde Liberalerna, istället för att bromsa Sverigedemokraternas politik, krävt att denna kompletterades med några liberala inslag: Exempelvis ett snabbspår så att människor med utbildning inom bristyrken som vill flytta till Sverige snabbt kan få uppehållstillstånd.
Enklare regler så att svenskar som gifter sig med någon som inte är svensk och sedan flyttar till Sverige inte behöver vänta ett år eller mer på att partnern ska få uppehållstillstånd och personnummer. Och såklart ett stopp för absurda utvisningar av utbildade, hårt arbetande invandrare vars enda brott är att de tagit ut för lite semester.
Sverigedemokraterna och de andra Tidöpartierna hade säkert gått med på allt detta, i utbyte mot att få sin politik genomförd dag 1, istället för dag 800.
Att Liberalerna ändå valde att spendera sitt politiska kapital på att agera bromskloss åt konservativa förslag istället för motor åt liberala förslag, beror kanske på att partiet egentligen inte har någon politik de riktigt brinner för längre. Om man inte vill slippa att förlita sig på stödröster val efter val, så borde man kanske tänka ut egna politiska förslag att driva? Ingen älskar ju en bromskloss.
