Johan Pehrson vill inte regera med Sverigedemokraterna. I en DN-intervju började han dock plötsligt tänka högt om att man som ledare måste vara beredd att göra omprövningar. Efter ett internt uppror pudlade han kort därefter. Frågan är varför han gjorde det? Liberalernas ledning måste väl förstå att frågan om SD i regeringen är ett plåster som förr eller senare måste rivas av.

Låt oss vara tydliga: Det enda sättet som Sverigedemokraterna inte ingår i nästa borgerliga regering är i utbyte mot stora sakpolitiska eftergifter, så som skedde 2022. Det är antagligen det som Liberalerna hoppas på, men förhoppningen är naiv.

Trots att SD fick igenom stora delar av sin politik i Tidöavtalet, så har regeringen dragit nästan all den politiken i långbänk. Lagar och ändringar som hade kunnat införas redan 1 januari 2023 har begravts i evighetslånga utredningar som först nu börjat resultera i färdig, implementerad politik. Även om exempelvis brottsligheten nu skulle börja falla när visitationszoner äntligen är på plats och polisen får börja beslagta gängkriminellas tillgångar, så är risken uppenbar att väljarna i september 2026 inte kommer att ha hunnit uppfatta att Sverige faktiskt blivit tryggare.

De politiska förslag som avgjorde valet 2022 till Tidöpartiernas fördel – inom energi, brottslighet, invandring – har tagit över halva mandatperioden att bli verklighet, och är det i många fall fortfarande inte. Detta beror i huvudsak på att Sverigedemokraterna inte sitter i regering och därför inte har något inflytande över hur och när en viss policy införs. Sverigedemokraterna kan i sin roll som stödparti inte sätta deadlines för hur lång tid en utredning eller en remissrunda får ta, utan allt detta sköts helt av de andra tre partierna.

Att de andra partierna i sin tur är så senfärdiga beror delvis på en ovilja att konfrontera myndighetssverige, en ovilja SD helt saknar. Detta blev särskilt tydligt tidigt i mandatperioden, då de övriga partierna satte stopp för SD:s ambitioner om att rensa ut socialdemokratiska myndighetschefer, som SD klarsynt nog förstod skulle göra allt för att sabotera regeringens arbete inifrån.

Ett annat skäl till denna saktfärdighet är såklart att man är hemmablinda, och har fastnat i gamla vanor för hur en regering ”ska” arbeta. Långa utredningar är som vi alla vet en svensk tradition.

I valrörelsen 2026 kan Sverigedemokraterna inte å ena sidan säga till SD-väljarna att anledningen till att det inte blivit så bra som de hoppades på är att SD inte sitter i regeringen, och samtidigt inte kräva plats i regeringen.

Liberalerna å sin sida gör klokt i att komma ihåg två saker: Till att börja med att Liberalerna inte har fyra procents väljarstöd, och inte haft det på många år. I valet 2022 räddades man av stödröster, efter en valkampanj vars enda tydliga budskap var att Liberalerna behövdes i Riksdagen för att Sverige skulle få en ny regering. Liberalerna är det tydligaste exemplet på vad jag brukar kalla för ett zombieparti.

Det andra Liberalerna bör komma ihåg är att ett av Tidöregeringens främsta vapen i valrörelsen 2026 är oenigheten bland de rödgröna. Svenska väljare är av tradition skeptiska till att köpa grisen i säcken. Om Liberalerna splittrar regeringssidan genom onödiga och ogenomförbara ultimatum och Mean Girls-drama om vilka som får sitta vid deras bord i matsalen, så kommer Tidöpartierna att framstå som ett lika osäkert kort som oppositionen, och borgerliga väljare kommer att hålla Liberalerna ansvariga för detta.

Liberalernas och Johan Pehrsons smartaste drag vore att riva av plåstret medan tid finns och man fortfarande har förhandlingsutrymme. Liberalerna, i vetskap om att SD är måna om att sitta i nästa regering, kan vända på steken och säga: Okej, vi är öppna för att SD får vara med nästa gång, men i utbyte vill vi i så fall få eftergifter på område A, B, och C. Säger övriga partier tvärnej, så är det plötsligt de och inte Liberalerna som framstår som tjurskalliga. Säger de Ja, så har Liberalerna helt plötsligt en rad politiska segrar som kan göra hela SD-historien lättare för ens egna väljare att svälja.

Liberalernas förhandlingsposition och förmåga att faktiskt få något i utbyte för att efter nästa val ge ministerposter åt SD kommer inte bli bättre än de är nu. Om partiet istället några månader före nästa val och med opinionssiffror på 2-3 procent tvingas krypa till det blåsippesmyckade korset och ge med sig för att kunna räddas av stödröster, så törs jag lova att man får noll och ingenting.

Johan Pehrson bör nu visa ledarskap, förklara läget för medlemmarna, och riva av SD-plåstret innan partiets utgångsläge blir ännu sämre.