Facebook noscript imageGustavsson: Fyraprocentsspärren och zombiepartierna
J
Krönikörer
Gustavsson: Fyraprocentsspärren och zombiepartierna
Johan Pehrson och Ebba Busch – ledare för zombiepartier? Foto: Christine Olsson/TT / Lars Schröder/TT
Johan Pehrson och Ebba Busch – ledare för zombiepartier? Foto: Christine Olsson/TT / Lars Schröder/TT

Fyraprocentsspärren har i Sverige skapat ett zombieproblem, med ett antal partier som inför varje val vänder ut och in på sig själva i jakt på taktikröstare. Men det finns en lösning, skriver John Gustavsson.

3 jun 2024 04:30

Sverige är översvämmat av zombier. Nej, detta är inte någon sorts överdriven metafor för invandringen. Jag syftar på partier – zombiepartier. Sveriges valsystem är uppbyggt på ett sådant sätt att partier kan överleva utan att egentligen ha tillräckligt stöd av befolkningen, samtidigt som det är en tidsfråga innan vi hamnar i en situation som vid presidentvalen i USA 2000 och 2016, där det vinnande blocket fått färre röster än det förlorande.

Läs även: Sandström: Vulgofeminism och sexliberalismens baksida

Problemet heter fyraprocentsspärren, som finns för att förenkla regeringsbildningen och undvika situationer där ett parti med några tiondelar av rösterna och ett enda ynka mandat, kan bli vågmästare.

I en politisk verklighet där partierna är indelade i två block, så ligger det på grund av spärren i väljarnas intresse att taktikrösta, detta för att behålla svaga koalitionspartners till det parti som de egentligen stöder.

I Sverige finns det idag minst tre ”zombiepartier” som egentligen inte har stöd av fyra procent av väljarna. Mest uppenbart Liberalerna och Miljöpartiet, som brukar spendera större delen av mandatperioden under fyraprocentsspärren bara för att få ett uppsving sista månaderna innan valet när väljarna börjar tänka taktiskt.

Även Kristdemokraterna hör i min mening till denna kategori; redan 1994 räddades man kvar av taktikröstande moderater. Efter ett uppsving under sent 1990-tal var man redan våren 2010 tillbaka under spärren, och varje val sedan dess har taktikröstande räddat KD (2018 hjälpte dock Ebba Busch fenomenala valkampanj något).

Hur bra är det här i längden? Om Liberalerna eller Kristdemokraterna hamnat en tiondel under riksdagsspärren, så hade Tidöpartierna förlorat valet 2022 även om man som block totalt fått fler röster än Socialdemokraterna med stödpartier. Det hade blivit en absurd situation likt den år 2000 och 2016 i USA där den kandidat som vann fick färre röster nationellt. Under nuvarande system är det tyvärr bara en tidsfråga innan antingen högern eller vänstern förlorar ett val på grund av fyraprocentsspärren.

Fyraprocentsspärren och taktikröstandet får också en mycket negativ effekt på den politiska debatten. Partier som är beroende av stödröster kan inte agera självständigt utan måste se sig över axeln för att säkerställa att taktikväljarna inte överger dem. Liberalerna utformade hela sin valkampanj 2022 kring att påminna borgerliga väljare om att det inte skulle bli något regeringsskifte om inte Liberalerna klarade spärren.

Även helt fundamentala beslut som vilket block man ska tillhöra påverkas av vart partier tror att de mest sannolikt kan få stödröster. Liberalerna 2021, samt Miljöpartiets beslut att mer tydligt liera sig med vänstern efter valet 2002, är båda exempel på denna överlevnadsstrategi.

Samtidigt förlamas och fördummas den politiska debatten av att åtta partier slåss om medieutrymme med allt mer desperata utspel designade för att väcka uppmärksamhet och bli virala mer än att vara konstruktiva. Sådana utspel kommer framförallt från de minsta partierna som sneglar mot spärren.

Läs även: Sjölander: Södermalms SD-hipsters och våra politiska fördomar

Detta är också en konsekvens av att så många partier idag är ideologiskt lika varandra: Ett parti som Kristdemokraterna har helt enkelt inte så mycket att säga som Moderaterna inte också säger, och i flera fall säger bättre än KD.

Kristdemokraterna började på 1960-talet som en intressegrupp för frikyrkokristna. Vad man än tycker om den idén, så fyllde man ett politiskt vakuum och deras existens hade på så vis ett berättigande. Miljöpartiet representerade den öppet tillväxtfientliga och extrema miljörörelse som på 1980-talet inte var mainstream på det sätt den är idag.

Liberalerna representerade en nytänkande, småföretagarvänlig högerpolitik främst riktad mot stadsbor, distinkt både från Socialdemokraterna och de på de för 100 år sedan mer aristokratiska Moderaterna.

Även Centerpartiet hade en gång ett syfte, nämligen att företräda landsbygden och bönderna. I takt med att andelen som bodde på landet minskade så ändrades strategin, vilket lett till ett parti som idag är identitetslöst. Nu behövde inte Centerpartiet stödröster 2022, men nästa val är jag nästan övertygad om att så blir fallet.

Risken är uppenbar att den stora frågan som kommer avgöra valet 2026 inte blir hur många väljare som är nöjda med regeringen, utan vilket block som bäst lyckas med sin taktikröstning, nu när två partier i vartdera blocket ser ut att behöva denna typ av konstgjorda andning. Om något block misslyckas med att behålla alla sina fyra partier, så förlorar det blocket nästan automatiskt.

Det finns enligt min mening två lösningar: Avskaffa fyraprocentsspärren, och riskera kaos med dussintals småpartier. Eller, vilket jag länge förespråkat, behåll spärren men inför andrahandsval. När du röstar får du en extra valsedel där du kan notera vilket parti du vill att din röst ska tillfalla om det parti du röstar på i förstahand inte når fyra procent av förstahandsrösterna.

Kristdemokrater och liberaler lär i huvudsak andrahandsrösta på SD och Moderaterna, miljö- och centerpartister på Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. På så vis förlorar blocket ingen röst även om ett parti inom blocket inte når 4 procent. Den som väljer att inte lägga en andrahandsröst får sin röst fördelad proportionerligt mellan alla partier som kommer in, alltså precis som sker idag.

Andrahandsval skulle såklart kräva en grundlagsförändring. Ett stort steg, men ändå inte omöjligt eftersom ändringen skulle gynna de tre största partierna (M, SD, S) som alla vill bli av med de ettriga, knappt regeringsdugliga småpartier som de blivit beroende av (främst MP och L). Kanske kommer det krävas att vi får ett ”amerikanskt” val där förlorarna får flest röster innan problemet med nuvarande system blir uppenbart, men förhoppningsvis inte.

Och till alla arga kristdemokrater, liberaler, miljöpartister och centerpartister som nu är på väg att skriva arga kommentarer om att ert parti visst inte är beroende av stödröster: Om andrahandsval införs, så får ni chansen att bevisa detta. Når ni 4 procent av förstahandsrösterna, så hade jag väl fel. Till dess betraktar jag er som zombier. Upp till bevis.

Läs även: Göranson: Politik är att välja

John Gustavsson

Filosofie doktor i nationalekonomi, konservativ debattör och f.d. politisk rådgivare i Europaparlamentet.
Skriver även på sin egen substack The Hepatica
Twitter: @Nationstatist