Gustavsson: Kommunernas låtsasjobb dränerar resurser
Sveriges kommuner är utmärkta organisationer, åtminstone enligt deras kommunikatörer. Men kunde de bli ännu mer föredömliga om de gjorde sig kvitt sina kommunikatörer och istället lät verkligheten tala för sig själv? Detta undrar John Gustavsson.
Hur många kommunikatörer behöver en kommun? Samtidigt som arbetsmarknaden i stort är ansträngd och många kommuner och regioner kämpar med ekonomin, så finns det en yrkesgrupp som på senare år täljt guld med smörkniv, nämligen kommunikatörerna. På tio år har antalet anställda av kommuner och regioner ökat med 43 procent. Det sticker med all rätt i ögonen på skattebetalare.
Vad gör egentligen en ”kommunikatör”? Det är en något diffus yrkesgrupp. Kommunikatörer marknadsför kommuner, sköter PR-kontakter, och utarbetar information som går ut till medborgarna, inklusive vid kriser.
Självklart är det viktigt att kommuner och regioner kan nå ut till medborgarna. Frågan är hur många man behöver, för att nå ut med den information som rör kärnverksamheten? De flesta av oss får brev från kommunen när våra barn ska börja skola eller förskola, och när en förändring av typen nytt schema för soptömning sker. Är det ens ett heltidsjobb för en person att skriva och designa den typen av brev?
Frågan blir ännu mer relevant givet att vi lever i AI-åldern. Idag kan vem som helst, med en snabb prompt till exempelvis ChatGPT, skriva både skolutskick och julklappsrim, och även designa tillhörande grafik. Jobbet som blir kvar åt människor, att korrekturläsa, är betydligt mindre tidskrävande. Den teknologiska utvecklingen borde reflekteras i hur många kommunikatörer som anställs.
Till försvar av ökningen har det framförts att kommuner och regioner under de senaste årtiondena behövt lägga om hur de kommunicerar. Digital kommunikation, inte minst i sociala medier, har blivit viktigare. Detta hade såklart kunnat rättfärdiga en tillfällig ökning av antalet kommunikatörer, under en omställningsprocess, men det är oklart varför de nya metoderna att kommunicera skulle kräva fler anställda permanent.
Sanningen är snarare att inte minst kommuner använder kommunikatörer inte bara för kritisk, VMA-liknande information, utan också för marknadsföring. Varje kommun vill vara ”unik” och locka åt sig både turister och nya invånare från närliggande kommuner. Det kan lätt bli en kapprustning där kommuner anställer fler och fler kommunikatörer, för att konkurrera med andra kommuners kommunikationsavdelningar. I slutändan är det ett dyrt nollsummespel.
Om det ändå är förståeligt att man vill locka åt sig turister och invånare, så är bisarra rekryteringsannonser i videoformat desto svårare att rättfärdiga.
En parallell kan dras till kultur- och fritidssektorn, som också självklart har en legitim plats, men där kommunala och regionala medel ofta går till rena skrytbyggen och modern konst som efterfrågas av kulturarbetarna snarare än av kulturkonsumenterna.
Sanningen är att den offentliga sektorn sällan avskedar tjänstemän på grund av arbetsbrist. Istället uppfinns nya arbetsuppgifter, om de gamla, legitima arbetsuppgifterna tagit slut eller plötsligt kan utföras mycket snabbare (exempelvis med hjälp av AI). Ofta krävs det svåra budgetkriser innan man faktiskt börjar titta på vilka personer man faktiskt behöver. Så långt ska det dock inte behöva gå.
Ett förslag till Tidöpartiernas lokala partiföreningar är att i valkampanjen lova att, till att börja med, frysa nyanställningen av kommunikatörer och genomföra en extern revision av personalbehovet i kommunens icke-kärnverksamhet. Det är både god politik, och god strategi i en tid då väljare tröttnat på kommunala excesser.
