Liberalerna släppte nyligen sin eftervalsanalys. Valanalysen börjar med att korrekt konstatera att valet var Liberalernas sämsta, men samtidigt att man ändå mot förmodan klarade riksdagsspärren efter en snabb upphämtning, skriver John Gustavsson.
Min kritik mot eftervalsanalysen är inte främst vad den säger, utan vad den inte säger. Några exempel:
Eftervalsanalysen tiger om att Liberalerna överlevde på grund av stödröster. Det finns inte fyra procent liberaler i Sverige. Det är högst tveksamt om det ens finns tre procent. Länge låg Liberalerna på cirka två procent i opinionsmätningarna, men i takt med att valet närmade sig började fler och fler högerväljare tänka strategiskt kring hur de borde rösta. Opinionsläget var jämnt nog att högeroppositionen inte skulle kunna vinna om Liberalerna föll under spärren. Faktum är att jag tror att Johan Pehrsons betydelse överskattats: Även Miljöpartiet hade värdelösa opinionssiffror en bra bit under spärren, nästan ända fram till valdagen, då ett antal socialdemokrater i sista sekund valde att stödrösta på partiet. Detta trots att Miljöpartiet hade kvar samma impopulära språkrör som tidigare under mandatperioden.
Det är synd att eftervalsanalysen inte erkänner att taktikröstande högerväljare räddade Liberalerna. Taktikröster är inget man kan förlita sig på i varje val: Inför årets val kampanjade Liberalerna på att man var garanten för en borgerlig regering. Ett tydligt nödrop och vädjande om stödröster från M och KD. Valet 2026 är det långt ifrån säkert att denna strategi kommer att fungera. Om opinionssiffrorna för M/KD/SD är väldigt bra, så kommer väljarna inte känna att de behöver stödrösta på L för att undvika att Socialdemokraterna tar tillbaka Rosenbad. Om opinionssiffrorna tvärtom är väldigt dåliga, så kommer många högerväljare inte att bry sig om att stödrösta, eftersom man kommer att känna att det ändå är kört för regeringen. I båda scenarier åker Liberalerna ur riksdagen.
När Liberalerna inte erkänner hur illa ute man är, så blir det svårt för partiet att vidta tillräckliga åtgärder. Det är tydligt i eftervalsanalysen att Liberalerna inte är redo att erkänna hur få genuina sympatisörer partiet egentligen har.
Fokuset på partikultur och att hålla ihop. Visst stämmer det att Liberalerna inte hållit ihop, och att man haft hög tongång inom det egna partiet där partiföreträdare kritiserats offentligt av andra partiföreträdare. Frågan är när så inte varit fallet? Liberalerna har aldrig varit något särskilt toppstyrt parti. Däremot har man alltid tillhört det borgerliga blocket. Som Johan Pehrson älskar att påpeka, så har det aldrig i Sverige funnits en borgerlig regering där Liberalerna inte ingått.
Öppen kritik, offentliga bråk och allmänt velande har i princip alltid ingått i Liberalernas partikultur – ”Att vara liberal är att vara kluven” som talesättet lyder – men det var först i början av 2019 som att vara liberal plötsligt kunde vara någonting annat än att vara borgerlig. Trots detta kritiseras inte Januariavtalet i eftervalsanalysen. Analysen tar inte avstånd från avtalet och tillskriver de fallande opinionssiffrorna till den öppna striden kring avtalet, inte till avtalet som sådant. Den olyckliga följdfrågan blir ju då huruvida Liberalerna tror att de, om de slutit upp helhjärtat bakom avtalet, hade klarat sig lika bra eller bättre? För det tror inte jag. Om Liberalerna hållit sig till den socialdemokratiska sidan hade man behövt förlita sig på taktikröster från vänsterväljare och det är högst tveksamt om det verkligen skulle ha funnits tillräckligt många taktikröstare för att hålla både Liberalerna och Miljöpartiet ovanför spärren. Det är till och med möjligt att båda ramlat ur.
Att eftervalsanalysen inte kan ta avstånd från Januariavtalet visar hur splittrade Liberalerna fortfarande är och hur känsligt detta ämne är över ett år efter att man officiellt valde att återvända till högersidan. Det är möjligt att författarna till analysen gör sig själva en tjänst genom att inte diskutera avtalets effekt på partiets resultat; själva analysen blir helt klart mindre kontroversiell inom partiet på det viset. Samtidigt blir den också mycket grundare när elefanten i rummet helt ignoreras.
Relationen till Sverigedemokraterna. Som vi sett de senaste veckorna så är Sverigedemokraternas aktiva inflytande över regeringen fortfarande ett öppet sår bland Liberalerna, vars egen partiledare fortfarande ser SD som en ”brun sörja”. Eftervalsanalysens kanske märkligaste bitar handlar just om SD – författarna menar att partiets budskap att sitta i en SD-stödd regering, men samtidigt vägra sitta i en regering där SD ingick, var ”lätt att bära och lätt att kommunicera” (sidan 32). Snarare var Liberalernas upprepade markeringar mot SD ett av partiets stora problem under valrörelsen, som gjorde att många borgerliga tvekade att lägga sin röst på Liberalerna. Inte ens partiledningen kunde effektivt kommunicera det här budskapet.
Eftersom en eftervalsanalys åtminstone delvis ska ligga till grund för ett partis strategi i nästkommande val, så hade det varit på sin plats om författarna funderat på hur mycket svårare det kommer att bli att år 2026 kampanja på att hålla SD utanför regeringen efter att man redan haft ett samarbete med dem under fyra år. SD kommer knappast att acceptera ett permanent utanförskap från regeringskvarteren, och vare sig M eller KD lär vara svåra att övertyga om de under fyra år fått se att det går att ha ett fungerande samarbete med SD. Att vara liberal är som sagt att vara kluven, och risken är uppenbar att partiet klyvs ännu en gång inför valet 2026, om Ulf Kristersson skulle välja att gå till val på att bilda en majoritetsregering där SD såklart skulle behöva ingå. Jag hoppas för Liberalernas egen skull att man har tillräcklig framförsikt för att internt diskutera vad man skulle göra i detta scenario.
