För några veckor sedan skrev jag att Liberalerna behövde en Richard Nixon. Nu är frågan om man hittat en. Simona Mohamsson uppfyller åtminstone vissa av kriterierna, och hennes tal i Almedalen klockan tolv idag kommer därför att bli högintressant att följa.

Simona Mohamsson engagerade sig i politiken inte för någon sakfråga, som de flesta av oss, utan enligt egen uppgift för att hon hatade Sverigedemokraterna.

Därför är det anmärkningsvärt att Mohamsson, i skrivandets stund, faktiskt inte uteslutit att regera ihop med SD. Hennes tidiga uttalanden har istället handlat om vikten av sakpolitik. Vän av ordning kan såklart invända att Liberalernas problem är att man inte har särskilt mycket konkret sakpolitik, men fokuset är ändå intressant.

Mohamsson kan, både på grund av sin demografiska och politiska bakgrund, aldrig anklagas för att vara smygrasist eller ”Sverigevän”, även om hon går med på att släppa in SD i regeringen.

Detta för oss tillbaka till Richard Nixon, som 1972, medan Kina fortfarande var en del av kommunistblocket, återupprättade USA:s diplomatiska band med landet. Han gick så långt som att personligen förära kommunistpartiet med ett statsbesök i Peking Nixon kunde göra detta, eftersom han under hela sin politiska karriär varit en utpräglad antikommunist. Andra presidenter hade, om de gjort samma sak, kunnat anklagas för att vara smygkommunister eller veka mot kommunisthotet. Sju år senare övergav Kina officiellt planekonomin, precis som Nixon hoppats på och förutspått skulle hända om USA sträckte ut en hand.

Föreställ er att Mohamsson skulle tillkännage, antingen idag eller inför Liberalernas årsmöte i höst, att hon avser överge motståndet mot att regera med SD. Vad ska SD-motståndarna i partiet göra? Kuppa bort henne, med ett år kvar till valet och opinionssiffror på 2 procent? Detta vore partipolitiskt självmord, och i synnerhet eftersom den enda anledningen till att Mohamsson blev partiledare var för att ingen annan ville.

Mohamssons status som utpräglad SD-hatare ger henne ironiskt nog chansen att vara den person som talar partiets SD-kritiker till rätta, och förklarar att några alternativ till att gå till val på en regering som inkluderar alla fyra Tidöpartier inte finns. Nackdelen är att hon kanske är alltför mycket av en lättviktare: Hade miljö- och klimatminister Romina Pourmokthari, eller EU-parlamentariker Karin Karlsbro blivit partiledare så hade de med sin politiska erfarenhet och mycket starkare mandat kunnat lägga mer kraft bakom orden.

Min gissning är att Mohamsson och hennes inre krets sedan länge insett att ett skifte angående SD måste ske, och i detta nu gått vidare till att fundera på exakt vilka eftergifter Liberalerna ska kräva av Sverigedemokraterna, i utbyte mot att gå med på att släppa in partiet i regeringen efter nästa val. Här har Sverigedemokraterna all anledning att vara återhållsamma, dels eftersom partiets opinionssiffror är tio gånger större, dels eftersom majoriteten av svenskarna står på SD:s sida i de flesta stridsfrågor mellan SD och Liberalerna. Givetvis bör Sverigedemokraterna förhandla konstruktivt och vara beredda att sträcka ut någon symbolisk olivkvist, men det är faktiskt Liberalerna som behöver SD mer än tvärtom.

Simona Mohamsson får väldigt gärna bli Liberalernas Richard Nixon. Hon bör dock minnas att hon, till skillnad från Nixon, inte företräder en supermakt.