Att recensera en partiledardebatt är aldrig enkelt. Varje skribent – även jag – har förutfattade meningar om deltagarna och dess partier, och det är lätt hänt att man alltid tycker att ens egen sida vunnit. Låt mig därför säga, med emfas, att jag inte är liberal – men att det för mig ändå är uppenbart att Simona Mohamsson var debattens vinnare.

Se även: Agenda – Partiledardebatt - del 1 | SVT Play

Mohamsson tycks ha bestämt sig för hur och framförallt varifrån Liberalerna ska plocka väljare. Nämligen från Centerpartiet, som idag har förhållandevis få kärnväljare, och förhållandevis många väljare som inte helt bestämt sig för hur de ska rösta i höst.

Många ideologiskt liberala väljare står och väger mellan L och C, och därför gjorde Mohamsson rätt i att kasta handsken i Elisabeth Thand Ringqvists riktning. Att det dessutom gällde ätstörningsvården, en viktig fråga inte minst för unga kvinnor (en SD-skeptisk grupp Liberalerna vill försöka vinna), är bara grädden på moset.

Även Mohamssons inlägg om en stundande skattechock vid en eventuell vänsterseger, och att hon benämnde region Stockholm som ett skyltfönster för hur det går när S och C styr ihop, var såklart riktade mot Centerpartiets väljare: Är ni villiga att riskera det här?

Därefter följde en flört med moderata väljare: När partiledarna fick frågan om ökade inkomstklyftor var ett problem, så valde Ulf Kristersson att rösta ”Avstå”, medan Mohamsson röstade Nej. Egentligen står Kristersson och Mohamsson inte alls långt ifrån varandra, men rakryggade ställningstaganden av den här typen kan göra traditionella moderata högerpartister mer välvilligt inställda till L.

Även Ebba Busch hade, sina vana trogen, ett par minnesvärda one-liners. ”Sveriges kvinnor är inte dumma” är en bra sammanfattning av varför föräldraförsäkringen inte bör kvoteras.

Sedan Busch kritiserade Sverigedemokraternas uppgörelse med först Liberalerna, och sedan Moderaterna, så har många SD-väljare som tidigare uppskattade henne svalnat något. Därför var det ett smart drag att, som enda partiledare ikväll, ta ordet ”islamism” i sin mun. Signalen till KD-vänliga sverigedemokrater var tydlig: Jag står fortfarande på er sida.

Jimmie Åkesson upplevdes som mer lågmäld än i tidigare debatter där han tagit större utrymme och haft mer talartid. Utan att ha tillgång till någon insider-information, så misstänker jag ändå att detta var delvis medvetet: Av Tidös fyra partier, så har alla utom SD backat i opinionen sedan valet. Att inte göra för mycket väsen av sig och ge mer plats åt de andra tre kan vara den bästa strategin för Tidö som koalition.

Åkesson blixtrade till när det behövdes, som i migrationsfrågan och diskussionen om kriget i Iran. Tråkigt nog nämnde han inte att Iran sponsrat svenska gängkriminella och gett en fristad till Foxtrot-ledaren Rawa Majid. Det ligger alltså i högsta grad i Sveriges intresse att regimen störtas, något Åkesson borde betonat.

Överlag kändes Tidöpartiernas ledare mer samspelta och överens, inte minst i fråga om ekonomisk politik där det än en gång blev tydligt att Centerpartiet är en udda fågel i oppositionsgänget. Bland oppositionsledarna gjorde Miljöpartiets Amanda Lind en särskilt stark debatt, och det är tydligt att MP:s strategi är att vinna väljare från Socialdemokraternas vänsterfalang. Då är det en bra idé att ta upp hjärtskärande – om än något missvisande – berättelser om gamla och unga människor som utvisats.

Migrationsdebatten hade för övrigt gynnats av lite fler siffror. Kristersson gjorde helt rätt i att koppla arbetslösheten till migrationen, men poängen hade stärkts om han nämnt att invandrare utgör hälften (!) av alla arbetslösa i Sverige. Bland inrikes födda svenskar ligger arbetslösheten på blygsamma 2-3 procent.

Sammanfattningsvis en stark debatt av Tidöpartierna, och särskilt av de partiledare vars partier – Liberalerna och Kristdemokraterna – behöver all hjälp de kan få. Den 13 september får vi se om det räcker.