Vi är många som blev tagna på sängen när det plötsligt blåste upp till storm i Centerpartiet. Från nästan ingenstans kom en kris, anonyma läckor och interna möten. Detta följdes av ett ungdomsförbund som öppet gick ut och krävde Muharrem Demiroks avgång (ett avgångskrav som dock tycks ha varit dåligt förankrat).

Vissa politiska kommentatorer, som Tomas Ramberg i DN och Viktor Barth-Kron i Expressen, tycker att stormen är överdriven och att Demirok inte gjort något särskilt för att förtjäna att bli av med jobbet. De har fel.

Försvaret av Demirok går, i korta ordalag, ut på att opinionsläget inte är sämre än det var när han tillträdde, och att hans egna förtroendesiffror inte är lägre nu än tidigare. Problemet är att partier generellt sett har en högre målbild än att bara trampa vatten. Det gäller i synnerhet partier som ligger i närheten av fyraprocentsspärren.

Centerpartiet ligger på 4.8 procent i månadens ”poll of polls”, samma siffra som när Demirok tog över. Då bör man dock komma ihåg att Centerpartiet i valet ett halvår tidigare fick 6.7 procent, och det resultatet var så pass i underkant att Annie Lööf kände sig tvungen att avgå innan hon blev borttvingad.

4.8 procent är så pass nära spärren att en sämre valrörelse skulle kunna räcka för att man ska ramla ut. Marginalerna är små, och Demirok har inte gett något intryck av att vara en kampanjpolitiker. Tvärtom har han svårt att synas, och en värre egenskap finns knappt för en partiledare för ett litet parti.

Ebba Busch räddade personligen kvar KD i valet 2018 genom en färgstark personlighet och starka insatser i TV-debatterna. Miljöpartiet hänger kvar val efter val på grund av regelbundet stödröstande från socialdemokrater. Johan Pehrsons ”killen-vid-grillen”- karisma gjorde att 21 procent av väljarna hade ganska eller mycket stort förtroende för honom inför valet 2022, och bidrog till att hans parti kunde fixa nog med stödröster för att klara spärren.

För att sätta saken i perspektiv så är det bara 8 procent av väljarna som har stort eller mycket stort förtroende för Muharrem Demirok. Hans företrädare Annie Lööf hade dagar innan förra valet en förtroendesiffra på 30 procent. Lööf var visserligen avskydd bland högerns väljare, men hon lyckades nå en hyfsat bred popularitet bland mitten- och vänsterväljare. Demirok å sin sida är lika impopulär som Lööf var bland högerväljare, men har till skillnad från Lööf inte ens lyckats charma vänsterliberala väljare på Södermalm.

Om Centerpartiet går in i en valrörelse med så här dåliga siffror så kommer man att tvingas kampanja ultradefensivt. Ett exempel i närtid är Liberalernas valkampanj 2022, som knappt handlade om vad Liberalerna ville eller vad som gjorde partiet unikt. Istället påminde var- och varannan valaffisch om ”Utan Liberalerna ingen borgerlig regering”. Underförstått: ”Rösta på oss, inte för vår politiks skull, utan för att annars så vinner det andra blocket”.

Liberalerna tvingades till ett förödmjukande fjäskande inför de andra borgerliga partierna för att vinna stödröster, som kulminerade när Pehrson bedyrade att Åkesson kunde ”lita på Liberalerna”. Centerpartister som vill kunna vara en fortsatt oberoende röst och inte bara räddhågset ty sig till Socialdemokraterna i sakfråga efter sakfråga under nästa valrörelse har alltså god anledning att vara oroliga.

Det kan tyckas vara ett svepskäl att avsätta en partiledare för att han är en dålig lyssnare eller för att partiet har lågt i tak. I Centerpartiets fall är det dock helt legitimt. För er som missat det så triggades krisen av att Demirok på ett partistyrelsemöte ville tvinga fram ett beslut om att officiellt redan nu stödja Magdalena Andersson som statsminister i nästa val.

Att som partiledare med så lågt förtroende och så låga opinionssiffror försöka tvinga igenom sin vilja tyder på bristande krisinsikt, vilket jag tror är vad Demiroks kritiker som nu försöker tvinga bort honom reagerade på: Han fattar verkligen inte vilket läge Centerpartiet befinner sig i, och han förstår inte sin egen roll i det.

Jag tycker visserligen att vikten av ”lyssnande ledarskap” ofta överdrivs, men om man som partiledare inte lyckats lyfta partiet från en historiskt dålig nivå i opinionen under de 21 månader som gått sedan man tillträtt, då är det faktiskt dags att lyssna på oliktänkande inom partiet. När man inte gör det utan framhärdar som att man hade Fälldinsiffror, då får interna kritiker till slut nog och konflikt uppstår som det nu har gjort inför öppen ridå.

Slutligen: Givetvis är Centerns grundläggande problem att partiet, som jag skrivit om tidigare, målat in sig i ett hörn. Det var Annie Lööf och inte Muharrem Demirok som gjorde det vägvalet från början, men att han nu vill cementera och tysta den interna debatten om vägvalet visar att kritikerna har rätt och att Demirok inte är rätt person att leda partiet.