Jag vill att ni föreställer er valnatten, 13 september. Mätningarna håller fram till valet, och de blir också valresultat, och de rödgröna vinner – dock utan att före valet kommit överens om ett gemensamt manifest, eller vem som ska sitta i regeringen. Vad blir den omedelbara följden över de kommande veckorna och månaderna? Svaret kan faktiskt vara en ekonomisk kris.

Tänk er att valet 2018 går i repris. Framförallt, efterspelet till valet 2018. Sverige leddes under nästan fyra månader av en svag övergångsregering, som inte ens kunde få igenom sin budget.

Om så sker i höst så kommer företag (och vanliga skattebetalare), under flera månader efter valet inte veta vad som händer med skattesatserna: Blir det centerpartistisk skattepolitik, eller vänsterpartistisk? Även själva spekulationen om nya, stora lån och budgetunderskott kan leda till högre räntor.

Det kan ju rent av, som i budgetomröstningen 2018, sluta med att högern vinner höstens budgetomröstning trots att man förlorat valet, om partierna till vänster inte hinner enas om ett alternativ. Osäkerheten är dödlig för investeringar, oavsett utkomst.

Frågorna fortsätter: Ska man passa på att hamstra bränsle innan Miljöpartiet höjer skatt och reduktionsplikt, eller kommer de inte få chansen till det? Ska man som arbetsgivare planera för en stor ökning av arbetskraftsinvandringen (C/MP/V), eller ligger den förhållandevis strama kursen från Tidöregeringen kvar (som S säger sig stå bakom)?

Ska man som hyresvärd kanske passa på att höja hyrorna rejält, bara ifall att Vänsterpartiet får igenom en frysning? Bör välfärdsföretagen börja trappa ner och förbereda sig på avveckling, eller kommer Centerpartiet vinna den striden?

Och för den delen, vems kriminalpolitik är det som kommer gälla? Är det kanske dags att börja flytta verksamhet från städer med utsatta områden, om nu brottsligheten och skjutningarna, som under mandatperioden ändå minskat, snart kommer börja öka igen?

Varje land har något som de erbjuder företag och investerare – ett ”säljargument” så att säga. I Sveriges fall är en stor del av vårt säljargument att vi, till skillnad från många länder med mindre byråkrati och lägre beskattning, har politisk stabilitet.

Så var det inte 2018, och så riskerar det att inte bli i höst. Skillnaden då var att läget i världen var relativt lugnt. Allt det som förknippat 2020-talet – pandemin, Ukrainakriget, hög inflation och nu senast kriget i Iran – hade ännu inte hänt. Att ha en regeringskris när det är stiltje i världen är en sak. Nu är läget ett annat.

Risken finns, om Hormuzsundet fortsatt är stängt eller bara delvis öppet, att vi i september kommer att stå inför brist på både bensin, diesel och flygbränsle, och att effekterna redan kommer att ha börjat kännas i form av högre inflation. Eftersom elpriserna ju i stor utsträckning påverkas av priserna i Europa, så kommer även de i det här scenariot att skena lagom till vintern.

Läs även: Gustavsson: Bränslebrist kan avgöra valet

I det läget krävs en handlingskraftig regering som snabbt kan fatta beslut om alltifrån dieselstödpaket till bönder, eventuell ransonering, och nya elprisstöd. En regering som kan ta fram en enhetlig politik för att möta den då tilltagande lågkonjunkturen skulle behövas. Och, såklart, som kan svara på alla frågor som listades ovan.

Detta är uttryckligen inte vad vänsterblocket, som går till val som enskilda partier med röda linjer och mot varandra motsägelsefulla veton, kan erbjuda. En rödgrön valseger kan följas av 2018-liknande osäkerhet, som med världsläget i åtanke leder till att företag håller inne med investeringar och nyanställningar, svenska konsumenter håller i slantarna, och kronan tar stryk av att Sveriges världsberömda politiska stabilitet är bortblåst.

Det är inte bara de rödgrönas faktiska politik som kan skada Sveriges ekonomi, utan deras oansvariga envisande på att gå till val med en strategi – enskilda partier istället för koalition – som nästintill garanterar ett regeringskaos. Det har Sverige inte råd med.