Just nu pågår budgetförhandlingarna för fullt. Höstbudgeten kommer att vara offensiv, med 80 miljarder i nya satsningar och skattesänkningar. Ingen säger det rätt ut, men syftet är inte bara att vända konjunkturen, utan även att ge Tidöpartierna en rimlig chans i valet 2026. Då gäller dock bara en sak: Sänk matmomsen.

Som regelbundna läsare vet så är detta inte första gången jag skriver om matmomsen, som jag helst borde avskaffas. Ingenting skulle snabbare kunna vända Sveriges ekonomi uppåt.

Stigande matpriser är psykologiskt nedbrytande för konsumenter. Mat måste vi äta, så när maten blir dyrare infinner sig en känsla av allmän pessimism och hopplöshet. Vi märker också mycket tydligare när maten blir dyrare, eftersom mat är något nästan alla köper minst en gång i veckan. Varje gång vi går in i en matbutik, så påminns vi om hur dyrt allting blivit, och dagen blir genast lite sämre.

Denna psykologiska effekt har inte prishöjningar på exempelvis bilar, möbler eller vitvaror, eftersom de är sällanköp. Maten är ur ett konsumentpsykologiskt perspektiv helt unik.

Det är ett faktum att svenskars pessimism kring framtiden bidrar till att hålla tillbaka tillväxten. Det är i grund och botten bra att svenskar nu sparar mer och att hushållens skulder fallit från de rekordnivåer som nåddes för några år sedan. Om ekonomin ska lyfta, åtminstone på kort sikt, så får konsumenterna dock inte hålla alltför hårt i plånböckerna. De måste våga spendera.

Detta kräver en injektion av optimism, som regeringen bäst kan ge konsumenterna genom att sänka – och helst avskaffa – momsen på mat.

Regeringen och Sverigedemokraterna vill att konsumenterna ska känna att Sverige har vänt blad och att tiderna börjat ljusna. Vad skulle bättre kunna få denna känsla att infinna sig, än om matpriserna plötsligt den 1 januari 2026 sjönk med 6–12 procent jämfört med vad de var på nyårsafton?

Här bör tilläggas att matmomsen är en regressiv skatt; alltså en skatt där låginkomsttagare betalar mer än höginkomsttagare. Detta beror på att låginkomsttagare lägger en högre andel av sin inkomst på mat (även om höginkomsttagare spenderar mer på mat räknat i kronor). Låginkomsttagare skulle därför gynnas mest av en momssänkning, samtidigt som en sådan sänkning till skillnad från höjda bidrag inte skulle göra det mindre lönsamt att arbete.

De nuvarande momssatserna har legat oförändrade i 30 år. Under denna tid har skatter på arbete, förmögenhet, arv, fastigheter, företagande och bränsle både gått upp och ner. Det finns absolut ingen nationalekonomisk logik varför momsen skulle anses ”helig”, och dess skattesatser för evigt skrivna i sten.

Moderaterna är sedan Reinfeldt-eran förälskade i jobbskatteavdrag, men inget jobbskatteavdrag hjälper nu. Återigen: Sveriges ekonomi hålls tillbaka av psykologiska barriärer. En inkomstskattesänkning på några hundralappar har ingen märkbar psykologisk effekt. Många kommer inte ens märka att de fått den; hur ofta kollar man nettolönen på kontoutdraget egentligen? Alla kommer däremot att märka direkt att maten plötsligt blivit billigare, och de kommer att påminnas om detta varenda gång de sätter fot i en matbutik.

Allra bäst vore att samtidigt sänka restaurangmomsen med lika mycket, och para ihop momssänkningen med en rejäl stadsplaneringsreform som stoppar kommunala byråkrater från att stoppa nya matbutiker från att byggas. Faktum är att den dåliga konkurrensen på livsmedelsmarknaden i mångt och mycket beror just på byråkrater som betraktar lågpriskedjor som ett djävulens påfund som till varje pris ska hållas borta från deras kommuner.

Stigande matpriser var en starkt bidragande orsak till att regeringens siffror kort efter valsegern sjönk som en sten. Vill regeringen vinna valet är svaret enkelt: Våga sänk momsen.