Höstbudgeten 2024 var den första riktigt offensiva budgeten från regeringen, efter att man under de första två åren behövt hålla igen med satsningar för att inte riskera att elda på inflationen.

Visst kan man kritisera enskilda satsningar eller brist på satsningar, men på det stora hela var filosofin ansvarsfull. Det finns nästan ingenting som skapar missnöje i de breda folklagren så mycket som när priserna stiger.

Nu stiger priserna inte längre, men vill regeringen dramatiskt förbättra sina chanser att vinna omval så bör man sänka matmomsen.

Alla konsumentpriser har gått upp sedan inflationen började ta fart runt mitten av 2021. Ändå är nog matpriserna värst rent psykologiskt: Mat behöver vi för att leva.

Det är, till skillnad från Netflix-abonnemang, inget man bara kan bestämma sig för att skippa om priset blir för saftigt. Eftersom mat ständigt äts upp och förgås så handlar vi också mat ofta, vilket gör att vi påminns om priserna på ett annat sätt än exempelvis elpriser och boendekostnader (som också är förnödenheter) där räkningen bara kommer högst en gång i månaden.

Momsens normalskattesats har varit 25 procent sedan 1991, medan matmomsen varit 12 procent sedan 1996. Detta är en väldigt lång tid med oförändrade skattesatser.

Sveriges skattekvot som procent av BNP har fallit med nästan en sjundedel sedan matmomsen fastställdes. Vi har sedan 1996 hunnit avskaffa både förmögenhetsskatten, arvsskatten och gåvoskatten, och marginalskatten på inkomst har också sänkts. Endast momsen är helig, och man kan undra varför?

Att sänka skatter för företag och höginkomsttagare är kontroversiellt på grund av vår egalitära kultur, men momsen är till sin natur regressiv: Ju mindre du tjänar, desto högre procent av din inkomst betalar du i moms.

Detta beror på att den som tjänar mindre konsumerar en större andel av sin inkomst än den som tjänar mer (som lägger undan en större del av lönen till sparkontot). Just matmomsen slår särskilt hårt mot låginkomsttagare, eftersom låginkomsttagare lägger en större andel av sin inkomst på mat (även om de spenderar mindre på mat i absoluta kronor än höginkomsttagare).

När matmomsen för ett par år sedan för en gångs skull var uppe på tapeten så hävdade några ’experter’ att en sänkt matmoms var ett ineffektivt sätt att hjälpa fattiga hushåll.

Underförstått så ger man mer hjälp åt fattiga hushåll med samma budgetutrymme om man ger dem bidrag, istället för att sänka momsen. Detta ignorerar att syftet med en momssänkning inte bara är att hjälpa de fattigaste, utan alla hushåll, och att göra det på ett sätt som inte leder fler människor djupare ner i bidragsfällan.

Att istället exempelvis höja försörjningsstödet skulle göra det mindre lönsamt att arbeta, och det är med den höga arbetslösheten i åtanke bland det sista vi behöver.

Den andra invändningen är att prissänkningen blir störst för dyr mat. En halvering av matmomsen skulle kunna göra oxfilén flera tior billigare, medan priset på falukorv bara sjunker med några kronor.

På detta finns två svar: Till att börja med att några kronor här och där, ganska snabbt gör stor skillnad, och i synnerhet för de med lägre inkomster. Och vidare, är det verkligen så farligt om ”lyxmaten” sjunker i pris så att vanligt folk får råd att unna sig den lite oftare? Vari består egentligen problemet?

Att sänka matmomsen skulle innebära en omedelbar, praktisk och märkbar positiv förändring. För att låna lite amerikansk vokabulär, skulle sänkningen kunna orsaka ett ”vibe shift” till regeringens fördel: När väljarna plötsligt märker att pengarna räcker längre så ökar optimismen och framtidstron, och de blir då mer mottagliga för Tidöpartiernas budskap om att landet faktiskt är på rätt väg.

Detta kan visa sig helt avgörande i valet nästa år. Hellre än ett femtioelfte jobbskatteavdrag på en femtiolapp, så borde regeringen i nästa budget våga tänka nytt och aggressivt. Det är dags att sänka matmomsen.

Läs även: Gustavsson: Politiker mörkade terrormotivet bakom Southportmassakern