I region Stockholm kan väljarna få en glimt av vad en framtid utan välfärdsvinster innebär för vården och medborgarna. Ambulansbrist, nedlagda mottagningar och höjd skatt är några av konsekvenserna, skriver John Gustavsson.
Region Stockholm styrs sedan 2022 av Socialdemokraterna. Styret sammanfattas kanske bäst av att Stockholm City, ett område som omfattar hundratusentals människor, i somras bara hade en enda ambulans i tjänst. Detta efter att Socialdemokraterna med stödpartier drivit ett sällan skådat jihad mot alla privata alternativ. En fingervisning av vad som kan vänta efter valet nästa år.
I valrörelsen 1994 frågade sig professorn i nationalekonomi Marian Radetzki: ”Kan man lita på att Socialdemokraterna ljuger?” Det var en relevant fråga, och svaret visade sig vara ja.
Socialdemokraterna kampanjade visserligen på motstånd mot åtstramningspolitik och liberaliseringar, men väl vid makten så genomförde man inte det socialistiska program man kampanjat på. Istället genomdrev Göran Persson ett stålbad av statens finanser. Det var inte första gången: Socialdemokraterna hade länge en tradition av att kampanja som revolutionärer, för att sedan regera som pragmatiker.
Den tiden är dock över, åtminstone i Stockholm. När Socialdemokraterna inför valet 2022 kampanjade på att krossa den privata sektorns roll i vården, så menade de helt klart allvar. De ljög inte, utan trodde uppenbarligen på allvar att privata vårdgivare var den Stora Satan som stod mellan Stockholm och proletärernas vårdparadis. Välfungerande vårdverksamhet kördes bort ur regionen, och i vakuumet som uppstod fyllde det offentliga på med… ingenting alls.
Det visar sig nämligen att den offentliga vården inte snabbt kan skala upp sin verksamhet för att ta emot de patienter som blir utan vård när privata mottagningar förlorar sina kontrakt och tvingas lägga ner. Även när den offentliga vården kan skala upp, så visar det sig också att detta är betydligt mer kostsamt än det var att behålla välfärdsföretagen.
Nedläggningarna har drabbat några av de mest sårbara patientgrupperna, som psykiatrin och ätstörningsvården. Även smärtmottagningar har tvingats lägga ner. Idéburna aktörer har också svepts bort i den socialiseringsvåg som präglat de senaste tre åren. Psoriasföreningen har gått i konkurs, och Röda Korsets behandlingscenter för krigsskadade är numera också historia.
Samtidigt har regionskatten gått upp. När privat verksamhet ska ersättas av mindre effektiv offentlig verksamhet, så leder det till att en större mängd skattepengar krävs för samma (eller sämre) vård. Trots skattehöjningarna, så dras regionen med ett budgetunderskott i miljardklassen. Under Socialdemokraterna gick Region Stockholm faktiskt med underskott för första gången på 20 år.
Vårdköerna har trots skattehöjningar, ökade utgifter och socialiseringar bitit sig fast. Socialdemokraterna försvarar sig med att vårdköerna ökade åren före man tog makten. Det stämmer såklart, men då var det som de flesta minns pandemi. Frågan är varför de inte kortats sedan dess, trots att Socialdemokraterna satt stopp för ”vinstjakten”?
För att slippa höja skatten igen och för att ändå kunna frigöra resurser har regionledningen formligen slaktat kollektivtrafiken. Att detta leder till ökat bilåkande spelar ingen större roll. Vad är några missade klimatmål, när makten efter nästa val står på spel? Inte ens Miljöpartiet (som sitter i det rödgröna styret) bryr sig numera.
Region Stockholm skulle bli de rödgrönas skyltfönster mot Sverige. Istället har regionen blivit ett varnande exempel för vad rabiat vänsterideologi kan ställa till med, och en viktig påminnelse om hur viktigt det är vilka som styr inte bara i Riksdagen, utan också i regioner och kommuner.
Att rösta fel i det osexiga, bortglömda regionvalet kan kosta mycket – exempelvis tillgången till ambulanssjukvård. Fråga bara stockholmarna.
