Storbritannien går till val idag och landets regerande konservativa parti Tories ser ut att gå mot förlust. Tvärtemot vad vissa svenska journalister insinuerar beror detta inte på Brexit, utan på en handlingsförlamad partiledare som inte lyckats genomföra den konservativa politik partiet blev valt på, skriver John Gustavsson.
Idag den fjärde juli går Storbritannien till val. Det är ärligt talat inte särskilt spännande: Det konservativa partiet Tories kommer att förlora, och det med besked. Risken finns att partiet, som vann en egen majoritet i en jordskredsseger i förra valet 2019, inte ens kommer att bli näst största parti. Det vore i så fall första gången på över ett sekel. Få är så skadeglada som svenska journalister, som dock helt saknar förståelse för Storbritannien och landets politik.
Enligt svenska journalister handlar valet om Brexit. Tories tog Storbritannien ur EU kort efter valet 2019, och nu håller man på att få dyngstryk av den EU-vänliga, tysta majoriteten som av någon anledning stannade hemma när det folkomröstades 2016. I själva verket rankar bara 13 procent av väljarna Brexit som en av de tre viktigaste frågorna.
Faktum är att de brittiska socialdemokraterna Labour själva inte tror att EU-vänlighet är någon vinnarfråga. Partiledaren Keir Starmer har istället upprepade gånger lovat dyrt och heligt att han under inga omständigheter kommer att ta Storbritannien tillbaka in i unionen.
Om nu inte Brexit, vad är det då som gjort brittiska väljare så förbannade på den sittande regeringen? En ledtråd ligger i de frågor som väljarna faktiskt anser är viktigast: På delad förstaplats kommer sjukvården och landets ekonomi. Den brittiska ekonomin har visserligen inte gått sämre än jämförbara EU-länder som Tyskland, Frankrike och Italien sedan Brexit, men det är en minst sagt låg ribba.
Tories oförmåga att lyfta Storbritanniens tillväxt slår mot ett av huvudargumenten för att rösta på partiet: Även om Tories inte är lika ”snälla” som Labour, så kan väljare alltid lita på att de grejar ekonomin. Problemet är att Storbritannien, trots att man inte längre är med i EU, har kvar nästan alla EU-regleringar som man tvingades införa under de 40 år man var med i unionen. Förra året planerades en ”byråkratibrasa”: Nästan 5000 onödiga EU-regleringar skulle ha ”eldats upp” och avskaffats på en och samma gång. Vad hände? Rishi Sunak fick kalla fötter och backade i sista sekund. Den boost som ekonomin kunde ha fått av att inte längre vara nedtyngd av EU-byråkrati uteblev därmed.
Samtidigt har sjukvården, väljarnas andra toppfråga, lamslagits av strejker. Även detta är ett slag i ansiktet för Tories väljare: Om det är något man ska kunna lita på att en konservativ regering fixar, så är det att hålla fackföreningarna på mattan. Margaret Thatcher gjorde detta till en paradgren när hon vägrade ge med sig och slutligen krossade gruvarbetarnas årslånga strejk i början av 1980-talet. Rishi Sunaks regering har både vägrat ge strejkarna vad de vill ha och samtidigt vägrat underminera strejken genom att exempelvis importera strejkbrytare från engelskspråkiga länder i andra och tredje världen. Som med ekonomin råder total handlingsförlamning från 10 Downing Street.
Värst ställt är det dock med den tredje viktigaste frågan: Migrationen. Det är ingen hemlighet att miljontals väljare röstade för att gå ur EU för att få kontroll över migrationspolitiken. Så har det inte blivit. Istället har Storbritannien betydligt högre invandring idag än när man var med i EU, och båtar med asylinvandrare anländer nästan dagligen över sundet från Frankrike.
Detta beror inte på att vare sig Rishi Sunak eller Tories är för massinvandring – verkligen inte. Problemet är bara återigen att Sunak inte är någon handlingskraftig ledare. Hans plan att deportera asylsökande till Rwanda för att på så vis avskräcka potentiella migranter stötte på patrull från både domstolar och från vänsteraktivister på myndigheterna. Istället för att tillsätta nya chefer och reformera myndigheterna valde Sunak att vänta och se i hopp om att få sin vilja igenom ändå. Så blev det inte. Bara 7 procent av brittiska väljare är nöjda med hur regeringen skött migrationspolitiken.
Jag, som följt brittisk politik i över ett årtionde, varnade efter Johnsons avgång för att Sunak vore nästan det sämsta möjliga valet till efterträdare, en varning jag upprepade efter Liz Truss korta premiärministerskap (jag stödde istället – och stöder fortfarande – Kemi Badenoch). Sunaks bristande handlingskraft, rädsla för konfrontationer och tendens att alltid vilja göra saker ”by the book” har varit uppenbar för de som följt honom under längre tid.
De spillror som imorgon återstår av Tory-partiet kan trösta sig med att brittiska väljare, tvärtemot vad svensk media hävdar, inte först och främst är trötta på konservativ politik. I mätning efter mätning uttrycker väljare stöd för en restriktiv migrationspolitik, nej till identitetspolitik, och man är dessutom positiva till privata alternativ inom välfärdssektorn. Vad man har tröttnat på är Tories, och Sunaks, fullkomliga oförmåga att leverera.
Slutligen: Partiets ineffektivitet till trots, förblir Tories det bästa alternativet i brittisk politik. Inte minst vi här i Sverige har också anledning att vara tacksamma för den konservativa brittiska regeringen som bara två veckor efter krigsutbrottet i Ukraina och långt innan Sverige var i närheten av NATO-medlemskap gav oss försvarsgarantier och lovade att skydda oss i händelse av en rysk invasion, trots att ingen allians existerade mellan våra länder. Storbritannien jobbade också i åtta år med att bygga upp Ukrainas försvar, medan EU:s ledare släpade fötterna efter sig ända till den fullskaliga invasionen var ett faktum.
De konservativa har styrt Storbritannien sedan 2010. Även om den massaker man idag kommer utsättas för i mångt och mycket är välförtjänt har man åstadkommit mycket under sin tid vid makten. Under Tories ledning blev Storbritannien första land i Europa som folkomröstade om att lämna EU, något man sedan gjorde av respekt för folkviljan trots att en majoritet av politikerna ville stanna kvar. Den urstarka tron på demokratin och på en stark västvärld som går på offensiven mot världens totalitära krafter karaktäriserar Tories, och detta kommer verkligen att saknas.
Med en dåres optimism väljer jag dock att tro på att Tories, med rätt ledare kan få en hyfsat snabb comeback och att Storbritannien kanske redan innan 2020-talet är över återigen kan få en konservativ premiärminister. Det vore bäst för Storbritannien – och för Europa.
