Gustavsson: Timbro kör i diket om bilismen

Traditionellt så har tankesmedjor rollen att forma framtidens politik. Medan politiska partier måste fokusera på nästa budget och nästa valrörelse, kan en tankesmedja kosta på sig att formulera långsiktiga visioner. I tankesmedjor utbildar man inte minst framtida generationer, och inte bara i sakpolitik, utan ideologi. Därför bör Timbros vänstersväng oroa de som bryr sig om högerns framtid.

Den som söker på Timbros sociala medier hittar ett, för en högertankesmedja, ovanligt stort fokus på miljöfrågor. På senare tid har Timbro ondgjort sig över bilismen, och föreslagit utsläppszoner i storstäderna så att den som kör in med en bensin- eller dieselbil bestraffas med en avgift på ”kanske 250 kronor eller någonting”. Bäst vore det om Moderaterna och Miljöpartiet återigen kunde styra Stockholm tillsammans, tycker Timbros vice vd Alexandra Ivanov Hökmark (lyckligtvis har M i Stockholm stängt dörren för ett sådant samarbete). Hökmark avfärdar kritikerna som ”gnällspikar”.

Hur kom Hökmark fram till att ”skadan” en bränslebil orsakar motsvarar 250 kronor per genomkörning genom en storstadskärna? Det framgår inte.

Från både ett nationalekonomiskt och högerperspektiv finns det mycket att ogilla med bränsleskatter. Rent nationalekonomiskt är de regressiva; de som tjänar minst har i snitt också äldre, mer bränsleslukande bilar, och betalar därför mest.

Från ett högerperspektiv så förvrider bränsleskatter – som punktskatter i allmänhet – marknaden, och på ett sätt som inte har någon självklar social nytta (till skillnad från, exempelvis, alkoholskatter).

Bränsleskatternas negativa effekter slutar dock inte där. Att beskatta bilismen är också att beskatta arbetet, eftersom människor använder bilen för att ta sig till jobbet. Om du behöver betala mer för att ta dig till jobbet så minskar också din nettoinkomst – skillnaden mellan att jobba 5 dagar i veckan istället för 4 blir mindre, ju dyrare pendlingen är. Timbro om några borde förstå implikationerna för den helgade ”arbetslinjen”.

Inte minst borde Timbro förstå bilens roll för den individuella friheten. Även i ”sossesverige”, med alla våra skyhöga marginalskatter, klåfingriga myndighetsapparater och kvävande byråkrati, så har vi alla ändå varit fria att ta bilen och åka vart vi vill, när vi vill. Det är en frihet kollektivtrafik aldrig någonsin kan erbjuda. Kollektivtrafik är på statens och regionernas villkor.

Som symbol för individualism kan ingenting slå det privatägda fordonet – och det är en viktig anledning till att bilar var ovanliga i Sovjetunionen (där bilen sågs som en dekadent borgerlig lyxpryl).

I sak är det inget fel i att utveckla miljöpolitik på högerns termer. Problemet blir när en tankesmedja som ska företräda den fria marknadens ideologi med hull och hår sväljer vänsterns premisser för debatten.

En fördel med tankesmedjor är som sagt att de kan tänka långsiktigt, och inte behöver påverkas lika lätt av vilka trender, förslag och strategier som krävs för att vinna nästa val. Nackdelen är att de, tack vare just detta, lätt blir fast i det förgångna: I Timbros värld är det fortfarande 2015, klimatfrågorna står på topp, och ingen vet ännu vad en ”flyktingkris” är för något. Och Henrik Schyffert anses (antar jag) fortsatt vara en toppkomiker.

Medan övriga Europa diskuterar gränskriser, och medan allt fler signaler tyder på att klimatpolitiken i EU under kommande år rullas tillbaka, så fortsätter Timbro som att ingenting har hänt. Från att en gång varit en nytänkande tankesmedja framstår Timbro idag mest som en elefantkyrkogård för avdankade Reinfeldtmoderater. Och det bådar illa för högerns idépolitiska utveckling.