Att vara partiledare för Centerpartiet är såklart en otacksam uppgift. Partiet har, i likhet med Liberalerna, länge befunnit sig i en identitetskris.

Splittringar är aldrig roliga, men allra tråkigast är de om man som Centerpartiet saknar god marginal till fyraprocentsspärren. Detta fick Muharrem Demirok, vars partiledarskap idag tog slut, erfara.

Om Demirok lyckats lösa krisen, och sedan avgått eftersom han blivit politiskt skadeskjuten i processen, så hade hans partiledarskap ändå fyllt en funktion.

Anna Kinberg Batra och Nyamko Sabuni la båda om kursen för sina partier, den förstnämnda genom att ta det första steget mot att öppna för SD, och den sistnämnda genom att ta sitt parti tillbaka till det borgerliga blocket.

Även efter att de tvingats bort, så bestod kursändringen. Båda ledarna kan med viss rätt säga att fattade beslut som någon ledare förr eller senare varit tvungen att fatta.

Muharrem Demiroks partiledarskap lyckades inte med någon kursändring. Centerpartiet står kvar vid vägskälet, utan någon uttalad statsministerkandidat, och man har fortfarande inte bestämt sig för om det är bättre att regera i samarbete med Vänsterpartiet eller med Sverigedemokraterna.

Istället vill partiet ännu låtsas som att valet inte står mellan de två alternativen, som att Vänsterpartiet skulle gå med på en ny ”förnedringsklausul” likt den som ingick i Januariavtalet och som uteslöt partiet från allt inflytande.

Till Demiroks försvar så försökte han ändå välja sida genom att deklarera att Magdalena Andersson var partiets statsministerkandidat, men utspelat var tydligt dåligt förankrat i partiet.

Demirok kunde också fortfarande inte ge tydliga svar på frågor om vad detta innebar för relationen till Vänsterpartiet.

En partiledare som är betydligt mer populär än sitt parti kan i hög utsträckning lägga om partilinjer och räkna med att aktivister och representanter sluter upp, men den beskrivningen passar inte in på Demirok.

Medan vissa partiledare har åkt berg- och dalbana i opinionen, så har Demiroks förtroendesiffror mer liknat en ubåt, stabilt under vattenytan.

Sanningen är ju att Muharrem Demirok aldrig skulle blivit partiledare. Om Emil Källström, som var partiets tydligaste stjärnskott innan han drog sig tillbaka från politiken valt att ställa upp, så hade ingen annan haft någon chans.

Om den andra favoriten Daniel Bäckström inte tvekat ett ögonblick på huruvida han skulle gå med på att viga ett homosexuellt par, så hade Demirok aldrig blivit partiledare. Att han hade Annie Lööfs välsignelse skadade såklart inte heller.

Historien är inte helt olik den om Håkan Juholt, som blev partiledare mest för att starkare kandidater valde att inte ställa upp, alternativt rev ut sig. Sådana sistahandsval blir sällan framgångsrika ledare, mycket på grund av att de saknar tydlig auktoritet och förändringsmandat.

Vem blir då nästa partiledare, och talar något för att Centerpartiet ändå kan göra ett bra val? Om Emil Källström kan övertalas, så är jobbet hans.

Jag har svårt att se att Helena Lindahl, som varit kanske den längsta och mest offentliga representanten för partiets högerfalang ska samla tillräckligt med stöd. Jobbet att hitta en villig och kvalificerad kandidat kommer inte att vara lättare den här gången, och Centerpartiet är egentligen på samma ruta som man var när Demirok tog över för två år sedan. Bara med två år mindre till nästa val.

En sak talar dock för partiet, nämligen den miljardstora partikassan. Den kommer Demiroks efterträdare, vem det än blir, verkligen att behöva.

John Gustavsson