Turkiet har blivit en huvudvärk för regeringen. Erdoğan stoppar Sveriges Natoansökan, och ingen verkar helt säker på vad han vill ha i utbyte mot att låta Sverige gå med i försvarsalliansen, inte ens den turkiska regeringen verkar helt säker. Sveriges stöd för Kurdistan stör säkert, men Sverige har inget inflytande alls över kurdernas situation i Mellanöstern. Bortom den höga geopolitiska retoriken finns en annan, mycket mer grundläggande anledning till att Turkiet bråkar: De behöver en bailout (räddningspaket).

Läs även: Erdogan: Sverige en säkerhetsrisk för Turkiet

Många länder i väst brottas med hög inflation, men våra problem bleknar i jämförelse med Turkiets. Där är inflationen nu 73 procent, och den blir högre för varje månad. Inflationsspiralen är redan ett faktum.

Det är ett välkänt fenomen att totalitära och populistiska ledare hittar på fiender för att distrahera folket i tider av ekonomisk misär. Varje gång Argentina får ekonomiska problem börjar deras regering snacka om att återerövra Falklandsöarna. När skörden slår fel i Nordkorea blir det kärnvapenskrammel.

Och nu när ekonomin kollapsat i Turkiet så vill Recep Erdoğan självklart helst prata om de lömska kurderna som vilken dag som helst nu definitivt kommer att utgöra något slags hot mot Turkiet – och ja, jag är sarkastisk. Turkiet må vara medlem i Nato, men Erdoğans supporters återfinns bland de västfientliga elementen i landet. Att Erdoğan stoppar ett västland, som dessutom stött kurdernas sak, från att bli medlemmar i Nato är en väldigt bra pr-strategi på hemmaplan.

Erdoğan må i praktiken vara en diktator, men även diktatorer behöver ett visst folkligt stöd. Inte en majoritet, men tillräckligt många för att det ska vara svårt att organisera en kupp eller revolution. När inflationen är 73 procent är det svårt att behålla ens det stödet. Vanliga människor ser sina livsbesparingar försvinna. Medelklassen drabbas särskilt hårt, och i medelklassen återfinns de sympatisörer som Erdoğan faktiskt behöver.

Erdoğans situation förvärras också av att han och hans politik onekligen är orsaken till den skyhöga inflationen. Turkiets centralbank har länge velat höja styrräntan, en standardpolicy varje centralbank, inklusive vår egen riksbank, tar till när inflationen blir för hög. Turkiets president har personligen avskedat ett stort antal av centralbankens ekonomer för att ha föreslagit detta, och har istället gått i motsatt riktning och sänkt styrräntan. Han har till och med gått ut offentligt och hävdat att man genom att sänka styrräntan kan få ner inflationen.

Läs även: Natoträff i Bryssel – Sverige, Finland och Turkiet deltar

Exakt varför Erdoğan är besatt av låga räntor är oklart, men det är möjligt att han påverkats av islamistiska ekonomiska teorier. Islam förbjuder som bekant lån med ränta. Det vore i så fall inte första gången Erdoğan influerats av radikal islam.

När man har inflation på Turkiets nivå finns det inga roliga vägar ut. För att få bukt med inflationen skulle styrräntan sannolikt behöva höjas till extrema nivåer, och bolåneräntorna skulle snabbt följa efter. Hundratusentals, om inte miljoner turkiska husägare, skulle tvingas från sina hem då de inte längre skulle ha råd att betala bolånen. Att inte göra någonting är inte heller något attraktivt alternativ. Turkiet kan mycket väl vara på väg mot konkurs, trots att man på pappret har en låg statsskuld.

Vad har då detta med Sveriges Natoansökan att göra? Den som tror att Turkiet vill att vi utvisar Kakabaveh eller några andra kurder förstår inte landets inhemska situation. Det Turkiet behöver och vill ha är nästan helt säkert någon form av bailout. Inte nödvändigtvis från Sverige, men från Nato, och då i synnerhet USA. Detta kan röra sig om direkt ekonomiskt stöd, om fördelaktiga ekonomiska avtal, eller om försäkran om stöd vid en eventuell framtida konkursförhandling med landets kreditgivare.

Läs även: Kakabaveh har ännu inte bestämt sig om misstroendeomröstningen om Johansson

Det är högst tveksamt om Turkiet i längden kan stå emot pressen från de övriga Natoländerna, även om man inte får några eftergifter (vilket man enligt min mening inte bör få). För att förstå landets position, måste man dock förstå den oerhört svåra ekonomiska situation man trasslat in sig i. Här, precis som så ofta inom utrikespolitik, så gäller det gamla talesättet: It’s the economy, stupid.