Arbetslösheten nådde nyligen nio procent. Till stor del beror den höga arbetslösheten på andelen utrikesfödda som saknar arbete, men även bland akademiker är arbetslösheten idag hög. Detta beror till stor del på flummiga utbildningar med svagt värde på arbetsmarknaden. Likt cigarettpaketen borde dessa nu förses med en varningstext.

Vilka utbildningar pratar vi om? Högskoleutbildningar inom konst och media är inte överdrivet eftertraktade. Arbetslösheten bland de som har en sådan examen är över 12 procent, alltså högre än bland befolkningen som helhet. Bara 40 procent av konst- och mediastudenter har lyckats etablera sig på arbetsmarknaden tre år efter examen.

Även utbildningar inom exempelvis humaniora, material och tillverkning, samt biologi och miljövetenskap är förknippade med hög arbetslöshet.

Som kontrast är arbetslösheten bland utbildade inom hälso- och sjukvård och socialt arbete under fyra procent. Även de som pluggat lantbruk eller något inom teknik löper låg risk att bli arbetslösa.

Utöver ren arbetslöshet, så tvingas många akademiker ta jobb som inte ens kräver en högskoleutbildning. För dem var utbildningen – som staten bekostade – ett slöseri.

Jag har inte kunnat hitta någon statistik för Sverige, men i USA arbetar 56 procent av humaniora-utbildade – alltså de som läst historia, filosofi, genusvetenskap, konstvetenskap, litteratur eller liknande – med jobb som inte kräver någon examen.

Allra värst är det ändå för de som pluggat till kriminologer; bland dem hittar 2 av 3 inget relevant jobb efter studierna. Snäppet bättre, men ändå nattsvart, är det för esteterna: Drygt 6 av 10 scenkonst-utbildade tvingas ta jobb som inte kräver högskoleutbildning.

Det ligger kort sagt en del sanning i stereotypen att aspirerande artister och skådespelare ofta tvingas koka kaffe på Starbucks. Och bland kollegorna återfinns både genusvetare och en och annan Leif GW Persson-wannabee.

Till skillnad från i USA, så betalar svenska studenter inte för sina utbildningar, och de får dessutom generösa studielån och -bidrag. Och till skillnad från i USA, så blir svenska arbetslösa akademiker försörjda av samhället (via a-kassor och försörjningsstöd). Detta gör dåliga utbildningar som leder till arbetslöshet till ett mycket större samhällsproblem här, än på andra sidan Atlanten.

En stor del av problemet är att många blivande studenter inte har den här informationen. Universiteten tillåts idag marknadsföra sina program utan att publicera data över arbetslöshet bland de som tagit examen i ämnet. Även på sidor som Studera.nu, som ändå drivs av en myndighet och vars syfte är att hjälpa elever välja utbildning, så saknas den här typen av information.

Om vi vill att 19-åringar som precis ska ta studenten ska veta vilka utbildningar som leder till jobb, och vilka som leder till arbetslöshet (eller Starbucks), så måste vi trycka upp informationen i ansiktet på dem.

Universiteten bör på varje programsida (likt denna) vara skyldiga att, i en särskild flik eller sektion, uppge hur hög arbetslösheten är bland de som tagit examen i ämnet, och etableringsgraden tre år efter examen. Denna information bör vara bredvid genomsnittet för alla akademiker och utbildningar (så att det blir lätt att jämföra siffrorna för en viss utbildning med snittet). All denna info borde också finnas på studera.nu.

Precis som cigarettpaketen måste innehålla en varning för cancer, så borde universiteten tvingas varna för arbetslöshet när de marknadsför program i genusvetenskap.

Många unga kommer såklart att välja dem ändå, men många kommer också att tänka om och göra ett för både dem och samhället bättre framtidsval.