Det är en lugn men, som ofta, lite blåsig förmiddag i Västra hamnen i Malmö, när fem personer i vita skjortor och svarta byxor går fram och sätter sig på marken framför ingången till SEB:s kontor.

Plötsligt kommer två kostymklädda personer fram till gruppen. Deras huvuden täcks helt av oljedunkar som har gjorts om till masker, och ur munnen sprutar olja ut över personerna och deras fejkade ”oljepengar” på marken. Budskapet är tydligt: här kommer bankernas investerare och spyr ut sina fossila bränslen i atmosfären.

Aktionen är typisk för aktivistgruppen Extinction Rebellion, som använder spektakulära demonstrationer och civil olydnad för att uppmärksamma klimatfrågan. Pontus Bergendahl är en av dem som har varit med och planerat.

– Det är väldigt känslomässigt att genomföra aktioner. Innan aktionerna är det så nervöst att man har ont i magen hela tiden. När man väl har satt igång och polisen är på plats och har kontroll på situationen då släpper alltihop, då är det lugnt. 

När det hela är över och adrenalinpåslaget avtar vänder det och många av deltagarna drabbas av det som de själva kallar för ”after action blues”.

– Några dagar efteråt kommer en tomhet och en sorg. Man ser att allt fortsätter som vanligt i alla fall, och att det finns så mycket som man måste förändra.

Hela familjen engagerad

Det är nu drygt två månader sedan Pontus Bergendahl slutade på sitt jobb som mjukvaruchef på ett företag i Lund för att ägna all sin tid åt aktivismen, ett fritidsintresse som tagit alltmer av hans uppmärksamhet sedan han under en tid blev korttidspermitterad under pandemin.

– Vi tog faktiskt ett familjeråd och satte oss ner i november och gick igenom ekonomin och sade att vi kommer inte ha råd att göra några extravaganta resor och vi kommer dra ner på vad vi köper. Alla tyckte det var okej, och efter det tog jag beslutet, säger han.

Beslutet underlättades av att hans fru och deras tre döttrar – som samtliga är i övre tonåren eller vuxna – också är engagerade i Extinction Rebellion. Två av dem har tidigare varit med och kedjat fast sig i medtagna ”oljeledningar” på Vasabron i Stockholm. Pontus Bergendahl själv har gripits av polis i Danmark efter att ha limmat fast sig själv vid Industriens Hus i centrala Köpenhamn.

Men i en tid då allt fler miljöförbättringar kommer från tekniska framsteg, skulle inte hans it-kunskaper kunna bidra till den gröna omställningen mer än vad det gör när aktivister stoppar trafiken i svenska stadskärnor?

– Jag hade en resa där jag tänkte att jag skulle utnyttja min kompetens. Jag har startat två bolag förut, så jag tänkte att man kunde starta något som rättar till problemet. När jag tittar på det så finns det väldigt många initiativ redan. Det behovet har egentligen redan mötts. Däremot finns det ett skriande behov av klimataktivister, säger han.

Att engagera sig politiskt tror han inte heller på. Både företagen och medborgarna kommer att inse allvaret i klimatförändringarna innan politikerna gör det, menar han. Till och med Miljöpartiets partikansli hör till de platser han har varit med och ockuperat.

– Miljöpartiet har, som jag ser det, den bästa miljöpolitiken i riksdagen. Problemet med dem är att de inte säger hur illa det är, utan de grönmålar sin politik och de tonar ner riskerna. Faran med det är att de i princip motarbetar oss som försöker skapa opinion.

Dramatisk retorik

Det motsatta får sägas om Extinction Rebellion. Här är döden ständigt närvarande i retoriken. Som när vi diskuterar en klimatrapport från Världsbanken från 2012 som visar att jorden är på väg mot en temperaturhöjning på upp till fyra grader. Enligt miljöprofessorn Johan Rockström innebär det sannolikt att mindre än en miljard människor i så fall skulle kunna leva på jorden.

– Det betyder att vi har 6,8 miljarder människor som kommer dö, och de kommer inte att dö frivilligt, säger Pontus Bergendahl.

Eller när jag frågar vad han skulle vilja säga till de klimatskeptiker som ofta dyker upp i tidningarnas kommentarsfält.

– Jag hade nog överlåtit frågan till dem. ”Vad tycker ni att vi ska göra?” Vi kan inte vara oense om hur läget är när alla experter i hela världen säger att vi är på väg mot en total katastrof. Men hur vi löser det, där kan jag vara öppen. Men säg inte att vi ska fortsätta som vi gör nu, för då dör vi.

Den dramatiska retoriken har kritiserats för att vara kontraproduktiv, då man menar att budskapet är så pessimistiskt att mottagarna kommer att bli handlingsförlamade i stället för att agera. Andra menar att budskapet om stundande kaos och död kan vara direkt farligt.

”Människor har väldigt förutsägbara beteendemässiga reaktioner då de känner sig hotade av kaos och förstörelse: som en del av en medfödd överlevnadsmekanism klänger de fast vid auktoriteter och blir intoleranta, extrema och isolerade; bias inom gruppen blir starkare och fördomar mot dem utanför växer i samma omfattning”, skriver psykologen Patrick Fagan i den brittiska tidningen The Critic.

Pontus Bergendahl säger att det har tagits som en allmän sanning av medierna att det måste finnas ett hoppfullt budskap för att människor inte ska bli passiviserade – men att han själv tror på den forskning om klimatpsykologi som visar någonting annat.

– Berätta rakt upp och ner hur jäkla illa det är, då kommer folk bli engagerade, säger han.

Speglar inte befolkningen

För att stärka demokratin vill Extinction Rebellion att regeringen ska tillsätta ett medborgarråd av samma typ som användes på Irland innan folkomröstningen om abortlagstiftning. En grupp människor väljs ut med målet att spegla hela befolkningen. Dessa får ta del av all relevant forskning på området, och kommer sedan med rekommendationer.

Något tvärsnitt av befolkningen kan däremot Extinction Rebellion själva inte sägas utgöra. I flera länder har gruppen kritiserats för att domineras av en vit, välmående medelklass.

I Storbritannien fick man kritik efter att man under en aktion i Londons tunnelbana hindrade människor i Canning Town – ett av landets fattigaste områden – från att ta sig till arbetet. ”Jag behöver ta mig till jobbet! Jag måste försörja mina barn!” ska en man ha ropat.

Pontus Bergendahl medger att det är mycket medelklass och få personer med invandrarbakgrund i dagens rörelse – kanske för att rörelsen uppstod vid brittiska universitet. Bland de invandrare som bott några år i Sverige märker man ett stort intresse för klimatfrågan, tillägger han.

Omgivningens stöd viktigt

Jag frågar vad som skulle hända om alla som vill sprida ett budskap genomförde lika störande aktioner som Extinction Rebellion. Skulle det inte bli kaos? Eller borde moderater som vill sänka skatten limma fast sig vid någonting?

– Vid varje aktion som vi gör är vi beroende av att de flesta tycker det är en berättigad aktion. Gör vi en idiotisk aktion, eller en där folk inte fattar logiken, slår det bara tillbaka på oss själva. Hade moderaterna limmat fast sig för att sänka skatterna tror jag folk hade skrattat åt dem, och därmed hade det inte funkat. Men de är välkomna att göra det.

En annan kritik som ibland riktas mot organisationen är att aktionerna borde genomföras i de länder som är världens största klimatbovar – till exempel Kina, som fortsätter att satsa på kolkraftverk. Men att en grupp utlänningar dyker upp och demonstrerar tror han inte skulle få avsedd effekt, engagemanget måste komma från den egna befolkningen.

– Jag har tänkt att vi ska åka ner till Polen för att stoppa deras kolkraftverk men man kan inte göra det utan att ha en lokal förankring. Att åka till Kina är helt lönlöst för mig, jag kommer troligtvis inte ens bli insläppt i landet.

Innan samtalet är över återkommer han till varför han har valt att ägna så mycket av sin tid åt klimatet.

– Det är viktigt att veta hur fruktansärt ledsen jag är över situationen. Det är panik nästan, säger han.

Klarar du av att slappna av och bara roa dig ibland också?

– Det går i vågor. Det finns en underliggande sorg hela tiden. Sedan är jag som alla andra en glad och rolig människa och skrattar och har kul i vardagen, säger han.

Text: Sören Billing

soren.billing@bulletin.nu