Facebook noscript imageHar ni aldrig hört talas om Återvandringskontoret?
Per Gudmundson
Ledare
Har ni aldrig hört talas om Återvandringskontoret?
Dåvarande migrationsminister Tobias Billström (M) på besök hos Återvandringskontoret i Stockholm 2008. Foto: Janerik Henriksson, TT.
Dåvarande migrationsminister Tobias Billström (M) på besök hos Återvandringskontoret i Stockholm 2008. Foto: Janerik Henriksson, TT.

Under två decennier bedrevs återvandringspolitik av både höger och vänster. Nu är plötsligt alla emot, för att Sverigedemokraterna är för.

Att bedriva en politik för återvandring strider mot grunderna i svensk invandringspolitik, menar motståndarna. Den som har fått uppehållstillstånd ska behandlas likvärdigt med andra invånare, anser man. Riktade kampanjer för att påverka vissa att flytta hem strider mot själva fundamentet i vår migrationspolitik, heter det.

De som säger så kan aldrig ha hört talas om Återvandringskontoret i Stockholm.

Efter kriget på Balkan och invandringsvågen åren runt 1990 startade Stockholms stad 1997 ett särskilt Återvandringskontor för invandrare som frivilligt ville återvandra till sina hemländer. Kontoret sorterade under utbildningsnämnden och hade tre verksamhetsben. Dels riktade man sig till enskilda som frivilligt önskade återvandra, dels erbjöd man information och vägledning till stadens anställda i frågor om återvandring, dels byggde man samarbeten med myndigheter och organisationer för att underlätta återvandring.

I praktiken innebar detta att man gav individuellt stöd till enskilda som ville återvandra och därutöver bedrev uppsökande arbete bland invandrar- och hjälporganisationer för att hitta eventuellt intresserade. Man producerade handledningar till kommunala tjänstemän så att de kunde underlätta återvandring, och byggde upp förutsättningar för återintegrering på plats i hemländerna.

Återvandringsinsatserna fokuserades på migranter från Balkan (huvudsakligen Bosnien-Hercegovina) men projekt genomfördes också för kurder från norra Irak och initierades även för somalier. Projekten finansierades av kommunen, EU och Migrationsverket.

Något ekonomiskt stöd kunde kommunen egentligen aldrig erbjuda till dem som återvandrade. Några enstaka fick hjälp med betald praktikplats i Bosnien. Någon fick kanske bistånd vid flytt av bohag. Däremot satsades pengar på information i Sverige och på att bygga upp integrationsmöjligheter i hemlandet.

Återvandringskontoret gjorde inte precis reklam – de hade ändå ”hundratals” på kö (SvD 30/8-11) – men verksamheten bedrevs heller inte i det tysta. Exempelvis besöktes kontoret 2008 av migrationsminister Tobias Billström (M). ”Det här är en angelägen och viktig verksamhet”, sade han. ”Det är någonting som är positivt såväl för den enskilda som för ursprungslandet, och vi måste ju arbeta med det här i Sverige från svenska myndigheters sida” fortsatte Billström. ”Regeringens bestämda inställning är att det är viktigt att arbeta med återvandringsfrågorna.” (SR, 31/1-08)

Verksamheten låg i linje med några av de årens migrationspolitiska buzzwords. Man pratade gärna om cirkulär migration, att globaliseringen gjort rörligheten till något normalt, att man inte kunde förvänta sig att invandrare skulle vilja stanna här för evigt (se exempelvis SOU 2010:40, ledd av miljöpartisten Mikaela Valtersson). Stockholm var inte ensamt om aktiva återvandringsinsatser. Flera kommuner, myndigheter och frivilligorganisationer hade återvandring på dagordningen. Och där det inte skedde kunde man rentav få skäll. ”Malmö har misslyckats” skrev moderata riksdagsmannen Olof Lavesson och pekade på Stockholm som förebild (Sydsvenskan, 19/6-09).

Men tiderna förändras. I 2014 års kommunala budget för Stockholm överfördes ansvaret för Återvandringskontoret till arbetsmarknadsnämnden. Strax därefter avslutades det mesta av verksamheten. Det lilla som återstod – information till dem som aktivt frågar efter den hos kommunen – inlemmades i arbetsmarknadsförvaltningens övriga uppdrag. 

Ytterligare några år har passerat. Och nu har decennier av återvandringspolitik – under både höger- och vänsterstyre – förpassats till migrationspolitikens svarta hål.

Sverigedemokraterna vill ha en aktiv återvandringspolitik. Plötsligt är alla emot. Det strider mot fundamenten i svensk migrationspolitik, säger motståndarna (se exempelvis Borås Tidnings ledarkolumn av liberale statsvetaren Andreas Johansson Heinö, ”Säg nej till SD:s krav på återvandring”, 16/8-20).

Men det argumentet ser ut som en efterkonstruktion, motiverad av reflexmässig motvilja mot allt som Sverigedemokraterna föreslår. Återvandring är alltså ett väl beprövat politiskt instrument som har använts framgångsrikt både av vänstern och av högern, statligt och kommunalt, offentligt och i civilsamhället. Återvandring var en uttalad politisk ambition i regeringen Reinfeldt (!) och ett ansvar som låg hos Migrationsverket. Återvandring bedrivs just nu intensivt i vårt grannland Danmark, av den socialdemokratiska regeringen, vilket Bulletins ledarsida skrev om i går.

Och återvandring borde därmed också kunna vara en naturlig beståndsdel i nästa svenska regeringsförklaring.

Per Gudmundson

Ledarskribent. Utbildad vid journalisthögskolan i Stockholm. Bakgrund som journalist vid SVT, SR och kommersiell tv, 13 år som ledarskribent i SvD. Tills nyligen presschef i KD.

Stöd oberoende journalistik och prenumerera på Bulletin.

Sverige förtjänar det bästa!