Jag publicerade min första text på en kultursida hösten 2002. Jag var 32 år gammal, doktorand i etik vid Lunds universitet och skickade på vinst och förlust in en text till Sydsvenskans kulturredaktion. Då var Staffan Söderberg kulturchef på Sydsvenskan och när han tyckte att en text var riktigt bra sade han gillande att den gav ”food for thought”. ”Föda för tanken” – jag tycker om det uttrycket.

Det är en god ambition för en kultursida att erbjuda just detta: Näring åt tänkandet, texter och tankar som ger motstånd, som bildar, provocerar, leder vidare, får läsaren att förstå något eller se ett fenomen på ett nytt sätt, ur ett nytt perspektiv.

Under de närmare två decennier som passerat sedan jag publicerade min första text på en kultursida har inställningen till kultursidornas uppgift och raison d’être genomgått en betydande förändring. Litteratur- och konstkritik har fått ge vika för material av opinionskaraktär, subjektivt tyckande, anekdoter och personliga reflektioner har ersatt fackkunskap, driften att bilda och upplysa läsaren har perverterats till fostran, och moralism har trängt undan estetiska värderingar.

Tv-serier och sociala medier ägnas större intresse än konst, opera och dramatik och påfallande många tecken ägnas åt interna debatter av typen ”kulturbarn har en gräddfil”, de prövande, tentativa texterna har ersatts av politiserade pamfletter med tydliga och otvetydiga budskap och alltför ofta recenseras upphovsmannen snarare än verket.

En snabb titt på den senaste veckans publiceringar bekräftar mina påståenden: Expressen kultur skriver om strandskyddet, varnar för den politiska utvecklingen i Europa, kåserar om fotbolls-EM, definierar den svenska högern som ”en sekt”. Aftonbladet kultur skriver om fotbolls-EM, påstår att ”vissa kroppar inte är välkomna på Strandvägen”, anklagar Ebba Busch för girighet och ohederlighet, hyllar Nooshi Dadgostar.

Läs även: Tio åtalas i härva kring kulturinstitution – blåstes på 3,5 miljoner

DN Kultur recenserar sommarpratare, intervjuar popartisten Benjamin Ingrosso, kåserar om havsbad, låter Per Svensson varna för högerpopulism och nationalism, klagar på att folk som knullar i tv-serier är för snygga. SvD Kultur menar att tidningen Fokus lutar höger och att ingen vill skriva för dem, analyserar diverse influencers och kändisars instagramflöde i flera texter, recenserar sommarpratare.

Talande är också att vårens stora kulturdebatter har handlat om ”kulturbarn”. Glider kulturbarn in på räkmackor? | SVT Nyheter, om etablerandet av Bulletin, om namnet på en utställningslokal på Konstfack, Vita Havet Debatten om Vita havet och rektor Maria Lantz reflektioner - Konstfack om en recension av Linda Skugge som uppfattades vara respektlös mot den cancerdrabbade författarinnan Kristina Sandberg samt om förekomsten av ”n-ordet” i en nyöversättning av den franska skandalförfattaren Michel Houellebecqs debutroman Konkurrens till döds. Internt, som sagt, med påfallande stora inslag av identitetspolitik, indignation och darrande pekfingrar.

Det enda som eventuellt intresserar landets kulturskribenter mer än dem själva och deras eget skrå tycks vara att uppfostra läsaren och dra upp tydliga gränser för vad som är anständigt och oanständigt. Fjärran är den tid då intellektuella såg som sin uppgift att utmana normer och spränga gränser. Idag handlar alltför många kulturtexter om att försvara och bevara den rådande ordningen (läs: ”Socialdemokratin”).

Johan Lundberg, docent i litteraturvetenskap och kulturskribent, belyste den bedrövliga utvecklingen på landets kultursidor i tre artiklar på Smedjan 2017. Lundberg undersöker och jämför kultursidornas innehåll 1987 med kultursidornas innehåll 2017. I korthet är hans slutsatser följande:

1) Dagstidningarnas litteraturkritik har decimerats väsentligt. Färre böcker recenseras, facklitteratur nedprioriteras till förmån för deckare och romaner, recensionerna ges allt färre tecken medan författarporträtten blir allt större. Kritikens kris (timbro.se).

2) En konsensuskultur etablerades bland kulturskribenter vilken ledde till ängslig samstämmighet och rädsla. Åsiktspluralism ersattes av åsiktshegemoni. En rädslans kultur (timbro.se)

3) Politiseringen har drabbat kultursidorna hårt. Det förment intellektuella samtalet har fått en rejäl slagsida åt vänster. På DN Kultur upprepar sig historien (timbro.se)

1987 var merparten av landets kulturchefer disputerade, med gedigna akademiska meriter och ofta med en egen litterär produktion. Idag har majoriteten av tidningarnas kulturchefer journalistisk bakgrund. Dagens kulturskribenter skiljer sig också från dåtidens: Identitetspolitiken gör sig påmind även vid rekryteringen av kritiker och kulturkrönikörer. Essentiella egenskaper, som kön och etnicitet, premieras ofta över förvärvade kunskaper och erfarenhet.

Detta påverkar naturligtvis innehållet på kultursidorna. En person med bakgrund i journalistiken gör sannolikt andra överväganden och bedömningar än den som fostrats i akademins seminariekultur.

Är detta ett problem då, eller ger jag bara uttryck för en gnällig ”det var bättre förr”-inställning? Jag menar att utvecklingen är problematisk, av flera skäl – i all synnerhet om man definierar sig som borgerlig snarare än som vänster. Ett skäl är rundgången mellan förlag, kulturinstitutioner, gallerier och kultursidor. En bok, en föreställning, en utställning är beroende av uppmärksamhet i form av recensioner och intervjuer, allra helst av positiv art. Med den starka politisering som präglar kultursidor idag utesluts upphovsmän och verk på grund av ”fel” åsikter, och de verk som trots upphovsmannens tillhörighet i fel åsiktskluster ändå uppmärksammas sågas i allmänhet. Detta leder till att förlag, gallerister och kulturinstitutioner väljer bort författare, dramatiker och konstnärer som stämplats som ”kontroversiella”.

Läs även: Dan Korn: Sverige möts, men borde mötas mer

Ett annat problem är att kultursidornas utveckling lämnat en betydande del av den kulturintresserade allmänheten utan kultursidor. Var finner den borgerligt sinnade kulturintresserade texter som ger ”food for thought”? Självklart kan en eller annan text om ”vita kroppars privilegium” och ”rätten att välja sitt kön” vara av intresse för en människa som saknar dessa erfarenheter själv – men kanske inte hur många som helst. Och självklart kan kultur och idékritik ta avstamp i en tv-serie eller ett seriealbum, men texten bör bygga på något mer än avsändarens personliga tolkningar och preferenser. Lika självklart kan en personlig erfarenhet vara en ingång till att förklara ett skeende eller ett verk – men det räcker inte.

Relationen mellan kulturella uttryck och individens normer, värderingar och principer är också värd att beakta i sammanhanget. Fiktion refererar till och speglar verkligheten – men fiktion och hur vi värderar och bedömer densamma bidrar också till skapandet av verklighetsuppfattning och det som kan kallas ”etisk kunskap”, alltså uppfattningar om rätt och fel, gott och ont. Film, litteratur, konst och dramatik har inflytande över vilka normer och värderingar som råder i ett givet samhälle vid en given tidpunkt. Därför är den tydliga dominansen av vänsterperspektiv på kultursidorna ett problem för oss som inte definierar oss som vänster.

Jag är övertygad om att det finns utrymme för och behov av litteraturkritik, konstkritik, idékritik och matiga essäer med andra ambitioner och perspektiv än de som dominerar idag. Mer ”food for thought”, mindre pamfletter och personligt kåserande.

Ann Heberlein är författare och teologie doktor i etik.