Sverige är segregerat, både geografiskt och andligt. Ingen rikspolitiker har besökt Biskopsgården efter polismordet och i radion väcker buskörning på Strandvägen lika stor uppmärksamhet. Det är inte förrän vi inser att problemområdena är en del av samma land som idyllerna, som våra styrande kanske fattar att något måste göras.
Vid passkontrollen i en del länder, bland annat Tyskland och USA, händer det att nitiska passpoliser ställer några frågor för att kontrollera om passet är äkta. Då gäller det att minnas när och var man är född. Det kanske låter enkelt, men jag har ofta svarat fel. På frågan om var jag är född svarar jag utan att tänka mig för ”Gothenburg”. Men i passet står det ”Biskopsgården” och för många skeptiska passpoliser har jag fått förklara att Biskopsgården är en församling i Göteborg, därav min felsägning.
De som numera föds i Biskopsgården får inte längre denna ort i passet, för församlingen upphörde 2010. Det var i Biskopsgården unga familjer från Göteborg fick lägenheter åren kring 1960 och det var alltså där jag föddes. Vi flyttade därifrån när jag var fem år gammal, men jag minns hur vi lekte kring huset på Önskevädersgatan och hur mamma hade trätt ett nystan med blå ylletråd om dörrhandtaget, så att jag skulle kunna hitta rätt dörr i trapphuset.
Någon gång på 1990-talet var jag hemma hos en bekant på Hisingen i Göteborg. För att ta oss en öl åkte vi till ett ställe som var billigare än bra i Biskopsgården. Bara några dagar tidigare hade det skjutits skarpt alldeles i närheten och vi gick dit för att se skotthålen. Ytterligare tre årtionden senare skjuts en polisman med berått mod på gatan i Biskopsgården. Det var det första mordet på en polis i Sverige sedan 2007, men man får gå ännu längre tillbaka i tiden för att hitta en motsvarighet, då en polis som inte är sysselsatt med ett ingripande mördas till synes utan provokation.
Att Sverige är alltmer geografiskt segregerat vet vi, men segregationen gäller också i andlig bemärkelse. Jag har en känsla av att många av oss ser det gamla och det nya Sverige som om de vore två åtskilda världar. Det är först när dessa världar möts som det väcker uppmärksamhet, när ”Sverige möts”, som teveprogrammet heter. Andreas, en 33 år gammal polis, skjuts till döds. Sverige vaknar och politiker uttalar floskler och tar bilder med allvarliga miner. Men snart är det nog glömt igen, för vem besöker Biskopsgården? Har statsministern eller någon annan representant för den avgångna men regerande regeringen varit där med anledning av mordet? Inte mig veterligt.
Med andra ord kan man säga att Sverige inte vill mötas. Men de som styr vårt land måste möta hela Sverige mer, så att vi inte längre kan blunda för att uppenbara problem finns i vårt land, även om de inte råkar befinna sig just utanför min dörr.
Min mamma föddes i Bergums socken i Västergötland. Släkten hade inte bott där särskilt länge. Det var 1924 som min mormors föräldrar Anders och Ellen Ström köpte Olofstorp Sörgården i Bergum och under en strapatsrik vandring vallade sina kor över bergen, som på den tiden var kala ljunghedar, den långa vägen från Romelanda i Bohuslän. Efter Ellens död återvände Anders runt 1950 till Romelanda, men familjen verkar trots den korta tiden ha gjort ett outplånligt intryck på bygden, eftersom ”Ströms väg” både är en väg och en busshållplats.
Busshållplatsen uppkallad efter Anders och Ellen Ström. Foto: Deras barnbarns barn Dan Korn.
För några veckor sedan reste jag tillsammans med mamma till Bergum för att se hennes barndoms hembygd; gården där de bodde, 1200-talskyrkan utanför vilken Anders och Ellen ligger begravda, skolhuset och järnvägssamhället, där inget tåg passerat på över femtio år. Vägen från Göteborg till Lärjedalen, där Bergum ligger, går genom Hjällbo. På Hjällbo torg stod polisbilar uppradade och överallt syntes poliser gå omkring eller stå i grupper. Det var några dagar efter de omfattade slagsmålen där, då en man mördades och dagen innan nästa mord inträffade.
Från Hjällbo till Bergum tar det inte mer än tio minuter att åka med bil, men ändå är det två helt olika världar. Vi vill så gärna andligen avskärma oss från det Sverige där ”grupperingar” slåss och mördar varandra och där poliser oprovocerat mördas. Föräldrar i Biskopsgården som intervjuades i radions ekosändning på torsdagen berättade att de inte vågar låta sina barn leka ensamma. När jag som fyra-femåring gjorde det i samma kvarter var det största hotet en lillgammal flicka som ville att man skulle betala henne en sten för att få lov att åka i rutschkanan.
Sverige är ett land, inte flera. Låt mig därför påminna om att Carl von Linné undersökte floran i Gottsunda ängar, att Fadime Sahindal mördades av sin egen far bara en dryg kilometer från Uppsala högar, att inte bara Erik den helige, utan också Fadimes bror begravts i Gamla Uppsala kyrka, att namnet Hjällbo antas komma av att det varit en jarls bo; kanske har det med västgötalagens Jälbolung att göra. Bland dem som menar att Beowulfskvädets handling utspelas i nuvarande Sverige har det gissats att Beowulf kanske bodde i Hjällbo.
Almarestäket, borgen vars nedrivande i början av 1500-talet ledde till Stockholms blodbad och därmed Gustaf Vasas krig och maktövertagande, med andra ord det moderna Sveriges födelse, ligger helt nära Rinkeby och Tensta.
Sandgården i Lundby socken köptes 1734 som sommarbostad för Göteborgs biskop. 1746 skriver Johan Ödman i Chorographia Bahusiensis Thet är: Bahus-Läns Beskrifning att stiftets alla präster ”med godt ock gladt hjerta” bidragit till att försköna gårdens byggnader, anlagt ”en skiön Trägård” och rensat upp dess ängar och fiskdammar. Tiden då gården var biskopssäte varade inte så länge, men namnet Biskopsgården lever kvar.
Erik Gustaf Geijer utgav tillsammans med Arvid August Afzelius trebandsverket Svenska folk-visor från forntiden 1814–1818. Vid samma tid köpte Svedin Karlström upp flera gårdar i Västra Skrävlinge by och bildade av dem ett gods som han kallade Rosengård. Det verkar troligt att namnet kom av Geijers favoritvisa i folkvisesamlingen, balladen om Sven i Rosengård. I så fall har namnet med åren, sedan godset Rosengård omvandlats till stadsdelen Rosengård i Malmö, blivit alltmer passande. Balladen handlar nämligen om att Sven mördat sin egen bror och måst fly undan hämnarna och därför överge sin familj. Handlingen är suggestivt berättad genom att Svens mor ställer frågor till honom. Bland de frågorna märker vi:
Hvarför är din skjorta så blodig,
Du Sven i Rosengård?
Detta enligt en uppteckning. I en annan finner vi frågorna:
Hvi är din fot så blodig.
Hvi är ditt svärd så blodigt.
Jag har alltså beskrivit några ”särskilt utsatta områdens” tydliga förankring i svensk historia och kultur. Det gör jag därför att rent geografiskt finns det ytor i Sverige där myndigheter förlorar kontrollen, men som redan sedan länge mentalt verkar vara förlorade för många svenskar. Därför vill jag visa att det är ett land och vi kan inte blunda för problem.
Sveriges Radios Studio Ett ägnade på torsdagen givetvis en lång tid av sin sändning åt polismordet i Biskopsgården, men ungefär lika lång tid åt ett reportage om så gott som uteslutande killar med utländsk bakgrund som spinner sina vrålåk till bilar längs Strandvägen i Stockholm.
När en konflikt mellan infödda svenskar och de med utländsk bakgrund uppmärksammas hänger ordet rasism i luften. Därför är Studio Etts reportage utmärkt, för det avslöjar med all önskvärd tydlighet att konflikten inte handlar om hårfärg eller melaninhalt i huden, utan om uppförande eller snarare brist på det.
På sociala medier har jag sett klagomål över att man verkar bedöma mord och buskörare som lika viktiga. I ett normalt samhälle hade givetvis mordet varit viktigare, men det var längesedan Sverige var normalt. Få bryr sig särskilt mycket om Biskopsgården, men när buset når Strandvägen lär de styrande vakna. Där bor det många människor som är vana att bli åtlydda och de kommer att se till att de styrande får det hett om öronen tills problemet är löst.
Det kan verka cyniskt men jag tycker att Studio Ett gjorde en helt korrekt nyhetsvärdering. Oväsendet på Strandvägen kan faktiskt göra det inte ens ett mord i Göteborg kan åstadkomma. Nämligen att Sverige möts.
