Den politiska och akademiska eliten förnekade länge hedersförtrycket. Det ansågs till och med vara fördomsfullt och rasistiskt att tala om hedersvåld. Hur var det möjligt?
Hedersförtryck och hedersvåld i Sverige av i dag uppmärksammas med berättigande extra mycket den här tiden på året, då den sorgliga årsdagen infaller den 21 januari för den kurdiska invandraren Rahmi Sahindals mord för 19 år sedan på dottern Fadime Sahindal. Ett mord som begicks med motiveringen att hon hade blivit ”hora” och dragit vanära över sin familj.
Som framgick av Sara Choghrichs reportage här i Bulletin nyligen (23/1) förnekades länge från statligt håll till och med existensen av ett särskilt hedersförtryck och hedersvåld. Det sades i stället att det rörde sig om samma slags våld mot kvinnor som alltid förekommit och som fortfarande förekom i Sverige.
Det man vägrade inse var att avgörande skillnader mellan hedersvåld och våld mot kvinnor i allmänhet är bland annat sådant som att hedersvåldet också riktar sig mot män, och då de män som hävdas ha besudlat kvinnans heder eller mot homo- eller transsexuella söner som hävdas ha dragit vanära över familj och släkt. Samt att våldet är sanktionerat och ibland till och med uppmuntrat av stora delar av familjen och släkten, ofta inklusive de kvinnliga medlemmarna av dem.
Och kunskapen om dessa skillnader har varit intellektuellt allmängods inom samhällsvetenskaper som sociologi och antropologi sedan många decennier.
Hur kunde då den svenska politiska och akademiska eliten länge förneka denna skillnad? En förklaring tror jag kan ligga i att fenomenet med hedersförtryck och hedersrelaterat våld var, fram till den stora invandringen till Sverige under de senaste årtiondena, något som inte hade förekommit i nämnvärd omfattning under flera hundra år. Med det historiska minnet så avlägset, var det lätt att se hedersvåld som vilket slags våld mot kvinnor som helst.
Men det var inte bara så att seendet saknades. Ty länge förnekades problemets existens i polemik mot dem som pekade på det. Det ansågs till och med vara fördomsfullt och rasistiskt att tala om hedersvåld.
Därför tror jag att en ytterligare förklaring ligger i den mångkulturella ideologin och retoriken, där det heter att invandring alltid är berikande, och att de som ifrågasätter denna grundsats är i bästa fall okunnigt främlingsfientliga.
Eller som en folkpartistisk politiker, Bernt Ekinge, uttryckte det från riksdagens talarstol den 14 maj 1975, samma dag som Sverige fick en officiell invandrarpolitik: ”Från folkpartiets sida har vi i olika sammanhang framhållit att den anpassning som fordras för ett varaktigt boende i vårt land inte skall utgöra något hinder för att invandrarnas kulturella avvikelser skall ses på annat sätt än som ett berikande och välkommet inslag.”
Mångkulturalism som ideologisk ansats förutsätter att invandrare bevarar den ursprungliga kulturen, och valfrihet att med samhällets stöd bevara sin ursprungliga kulturella identitet blev ett av invandrarpolitikens mål. Men snart förvandlades denna möjlighet till kulturbevarande i stället till en uttalad strävan från statsmaktens sida. Sålunda fastslog 1984 diskrimineringsutredningen under invandrarverkets första generaldirektör, Kjell Öberg: ”Vår strävan för individernas och vårt gemensamma bästa bör således vara att främja den etniska gruppsammanhållningen”.
Inför hedersförtryck, hedersvåld, hedersmord och balkongflickor bankrutterar dock politiken om valfrihet och kulturbevarande.
Mångkulturalismen ramlar sönder i mötet med de klassiska värdena om individens frihet och autonomi. Om man är för jämlikhet mellan individer kan man inte hävda att alla kulturer är jämlika. De kulturer som erkänner den enskilda människans rätt att ingå i och träda ur kulturella gemenskaper är mer värda än de som förnekar henne denna rätt.
Mångkulturalismen bankrutterar också i mötet med kvinnans frigörelse och i mötet med principen om vars och ens rätt till sin sexualitet. Det är ingen slump att i resan från förtryckande länder till mer frihetliga samhällen, världen över, bejakar också invandrarkvinnor i större utsträckning än invandrarmän att barnen skall lära sig majoritetssamhället språk och seder.
Kampen mot hedersförtryck och hedersvåld blir därmed inte bara nödvändig för att bistå dem som utsätts för det. Det blir också en kamp för att säkra att Sverige inte återfaller till sedvänjor och världsbilder som vårt samhälle lyckligtvis har förpassat till historiens skräphög sedan många århundraden tillbaka.
