KRÖNIKA. Forskarna Magnus Ranstorp, Peder Hyllengren och Aje Carlboom skrev i helgen om fusket med studiecirklar som finansieras av skattebetalarna via Folkbildningsrådet. 

De hade blivit kontaktade av personer inifrån studieförbunden som var djupt bekymrade över fuskets omfattning. En person bedömde att omkring 60 procent av den totala verksamheten var fusk. En annan tippade på cirka 70. 

Redan i september skrev forskarna att en uppgiven studieförbundsveteran vittnat om att studieförbunden ”blivit ett slags parallella socialkontor där de som vill fuska fått ett obegränsat bankomatkort med gemensam pinkod”. 

WOW. Ett sånt tjuveri. Blodet kokar. 

En av orsakerna till att det har kunnat försvinna så stora summor av våra skattepengar tycks vara dålig kontroll. Insynen i Folkbildningsrådets verksamhet är begränsad. Register har inte kunnat samköras, så folk har kunnat spela med sina band och få pengar från flera studieförbund samtidigt. Enskilda har tillåtits gå på kurs i orimligt många timmar. Naiviteten hos de som har betalat ut våra pengar tycks ha varit enorm.

Viss tillnyktring ses, delvis på grund av avslöjandet i somras om att studieförbund på Järvafältet i Stockholm hade lurats på miljonbelopp, att skrupelfria skurkar hade kunnat sno åt sig av våra pengar. 

Efter ytterligare granskningar kommer fler att krävas på återbetalningar för fusk var visst ingen engångsgrej. Studiefrämjandets självgranskning visade att nära en halv miljon timmar (över åtta procent) blivit fel under 2017–2019. Övriga nio förbund strök närmare två procent av angivna timmar. 

Nu anställer Folkbildningsrådet åtta personer som ska granska. 

Men är det verkligen nog? Självkontroller och ”kreativ statistik” ”ger sken av att fusket är på en begränsad nivå”, skrev Ranstorp, Hyllengren och Carlbom. De undrade: ”Varför ska folkbildning vara den enda offentligt finansierade verksamhet som bara ska granska sig själv? Det är som om var och en skulle granska sina egna skattedeklarationer”. 

Ja, granskningen måste politikerna som delar ut våra pengar stå för, och den bör vara extern. De ansvariga – anställda av oss – måste stå till svars! Men när P1 Morgon bjöd in Folkbildningsrådet för att kommentera Ranstorps kritik ville de inte delta. 

Skäms! Det är våra pengar ni har slarvat bort. Folk har gått till jobbet och sen betalat skatt. Dessa pengar hade kunnat stanna i människors fickor eller gått till andra viktiga verksamheter. Att ducka när public service vill ställa frågor är fräckt.

En lösning på problemen nu är ju att tajta till regelverken, avkräva sunt förnuft hos handläggare eller ta in externa granskare. 

Men jag tycker snarare att det ger en chans att begrava ett föråldrat system med skattefinansierade studiecirklar. 

Att lära sig nya saker borde vara en fråga för oss som privatpersoner och inget staten ska hantera. Tydligen hölls år 2019 drygt 260 000 studiecirklar, 375 000 kulturprogram och 64 000 workshoppar och prova på-dagar. Men om man verkligen vill att folket ska utbildas bör man väl nå betydligt fler av Sveriges 10 miljoner invånare? Nu finns risken att det inte blir folket – utan blott en mindre skara studiecirkelentusiaster – som får del av bildningspengarna.

År 2021 finns dessutom en uppsjö av källor till folkbildning (förutom övrig utbildning som är "gratis"). Internet är en arena som är tillgänglig och erbjuder det mesta man kan någonsin tänka sig. Kostnad nära noll. Och för den som vill lägga sin del av de 4,4 miljarder som Folkbildningsrådet delar ut till folkhögskolor och studieförbund på kurser finns oändliga alternativ.

Dagens system blir helt enkelt orättvist. Varför ska en person som följer seminarier på Clubhouse finansiera en annan persons "gratis" kurs i virkning? Varför ska den som lär sig meditation via gratiskurs på Youtube behöva sponsra andras brädspelskväll? Att den som lägger dyra pengar på att träna på gym även måste stå för andras fritidsintressen är snett.

Nu talas det om rensningar och granskningar på marginalen av Folkbildningsrådet, men politikerna måste våga tänka större. 

Ha mod att ge oss medborgare självbestämmande i folkbildningsfrågan. Sluta låtsas som att er gammelmodiga modell är melodin. Den är en grammofonskiva i en tid när vi andra lyssnar på Spotify.

TEXT: CAROLIN DAHLMAN
Krönikör i Bulletin
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman 

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.