Digitaliseringen och migrationen har övertygat många om att samhället inte längre har någon mittpunkt.

Det är mindre tydligt vilka som bestämmer och vad de vill. Det kanske mest uppenbara beviset för att centrum vittrar är att ingen längre vet hur många som bor i Sverige eller vilka alla är. Men det handlar inte om någon allmän decentralisering eftersom sprickorna i systemet löpande tätas med en centraliserad åsiktsbildning, som anger vad som bör betraktas som populistiskt, konspiratoriskt eller kontroversiellt.

Svensk politik påminner egentligen inte så lite om politisk islam genom att idealsamhället finns i det förgångna. Det mesta handlar om att återställa sådant man tappat kontrollen över.

Därför är ”social hållbarhet” ett populärt begrepp med sin kombination av retrokänsla och oprecis kommunikatörsprosa.

Hållbar miljö är det förmodligen lättare att räkna på; vad som kan vara socialt hållbart är däremot öppet för tolkning. När kan den sociala hållbarheten sägas vara uppnådd? Med en arbetslöshet på en procent, stigande betyg och bidragsutbetalningar i nedan? När alla talar begriplig svenska och har samma basinkomst? Om populisterna tystnar och de kontroversiella förstår att de haft fel?

Läs även: L vill få bort utsatta områden 2030 – ”politik för de strävsamma”

När Kommissionen för ett socialt hållbart Malmö presenterade sin slutrapport för åtta år sedan förstod man att den skulle kunna bli en manual för politiker lite varstans i landet, som oroade sig för samhällsutvecklingen och samtidigt saknade idéer om vart den borde ta vägen.

Den här kommunala rapporten rundade skolan och knarkgängen och otryggheten för att lyfta fram skillnaderna i hälsa mellan olika grupper och stadsdelar. Det underliggande budskapet var att dessa skillnader uppstår i det svenska samhället, som en följd av systemets brister och diskriminerande arbetssätt.

Lägesbeskrivningen mötte få hörbara invändningar trots att statistiken sannolikt hade påverkats av den stora inflyttningen från andra länder av människor med sämre livsomständigheter och sämre prognoser än genomsnittet när det gäller hälsa och livslängd.

Att svenska barn hade fått borsta tänderna i skolan blev nu i stället ett tecken på social ohållbarhet.

Malmökommissionen antydde också på ett kuriöst sätt att offentlig debatt om uppenbara sociala problem kunde vara av ondo: ”Även bilden av Malmö bidrar till att befästa segregationen mellan innanförskap och utanförskap.”

Social hållbarhet har sedan kommit att bli något av en politisk besvärjelse. Där den saknas återfinns i tomrummet också ett motvilligt erkännande av att samhällets hållbarhetstid har passerats. Vi lever på lånad tid. Går det ens att foga samman pusselbitarna om känslan för helheten gått förlorad?

Precis som mångfald och inkludering är social hållbarhet numera ett affärsområde och ett vindfång för kringblåsande statsbidrag. En snabb sökning på nätet visar att företag som sysslar med ”samhällsutveckling” beskriver det socialt hållbara samhället som ”inkluderande, jämlikt och tolerant” (Ramboll) eller som en drivkraft ”för att skapa ökad inkludering, trygghet, tillgänglighet, jämställdhet, hälsa och välmående för alla” (WSP).

Det kan låta som om scientologerna eller Annie Lööf fört pennan.

Läs även: USA:s vicepresident till migranterna: Kom inte hit!

KTH, Kungliga Tekniska högskolan, förklarar att ”den sociala hållbarhetsdimensionen handlar till stor del om välbefinnande, rättvisa, makt, rättigheter och individens behov” och Sveriges Allmännytta menar att det innebär att verka ”för att människor kan leva ett gott liv och att samhället hålls samman”. Med stöd av bland andra Ica och Allmänna arvsfonden slår föreningen Kompis Sverige fast att social hållbarhet uppnås ”genom möten mellan människor”.

Folkhälsomyndigheten, som ju medan politikerna abdikerat har fått utvecklas till en form av svensk skuggregering, har på nätet en särskild ”Mötesplats social hållbarhet”, där definitionen är ”ett jämställt och jämlikt samhälle där människor lever ett gott liv med god hälsa, utan orättfärdiga skillnader”.

Följande kännetecknar enligt Folkhälsomyndigheten ett sådant samhälle:

Det tillgodoser alla människors grundläggande behov och att de mänskliga rättigheterna säkerställs. Det bidrar till att alla människor är inkluderade – oavsett kön, utbildnings- och inkomstnivå, social status, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, bostadsort, sexuell läggning, könsöverskridande identitet och uttryck, ålder och funktionsnedsättning. Det anpassas och utformas utifrån de grupper som har störst behov.

2015 samlade Malmö stad ihop erfarenheterna från fem års arbete med ”Områdesprogram för ett socialt hållbart Malmö”. Personer hade anställts, verksamheter omorganiserats och pengar satsats eftersom ”hälsan och välfärden är ojämnt fördelad”.

Kommunens kommunikationsavdelning byggdes ut och introducerade ett arbetssätt kallat kommunikationsfokusering (”en film om en fejkad anställning av kommunala torggängare ledde till stort genomslag i media”), men de följande åren blev de sociala förhållandena i staden stadigt mer ohållbara. Den avslutande personalkonferensen kändes som en skolavslutning inför klivet ut i det okända, det där landet som inte längre känns bekant och som med en av politikens populära eufemismer fortsätter att vara ”en utmaning”.

Sverige är extremt, det har vi vetat länge; en mindre grupp människor som bor långt från allting, med ett välfärdssystem och värderingar som skiljer sig väldigt mycket från hur det ser ut i omvärlden.

Läs även: FBI lurade gängkriminella med krypterad app – 155 gripna i Sverige

Denna exceptionalism fick hos den sekulära utposten en religiös dimension genom det självpåtagna uppdraget att göra om världen till sin avbild. Sverige har i likhet med Jesus, Muhammed och Blues Brothers haft en mission. Eftersom svenskarna trots sin avskilda placering på kartan gärna såg sig som placerade i tillvarons mitt blev tillståndet till ett slags vanlighetens extremism. Det var så här det borde se ut: Ett välordnat samhälle var ett gott samhälle.

Nu när mycket i stället blivit kaotiskt letar sig blicken bakåt, söker efter fäste, efter hållbarhet att lita på. Några såg inte förändringarna komma, andra kan en smula sorgset säga: vad var det vi sa? Det är som om de flesta står med ryggen mot framtiden när hela verkligheten blivit kontroversiell.

LARS ÅBERG

lars@bulletin.nu