Onsdagen den 13 juni toppar min obligatoriska morgonlyssning, P1 Morgon, med nyheten att svensk och norsk polis samarbetar för att bekämpa svenska tungt gängkriminella som klivit in i Nordnorge.

Det där är inget att förvånas över. Vår nya svenska exportsuccé till såväl södra Europa i Spanien och östra Europa i Turkiet är gängkriminella knarkhandlare med tungt våldskapital som tvättar sina pengar genom bland annat svenska och utländska fastighetsköp. Givetvis kliver de som ett steg i sin expansion utomlands nu också in i Nordnorge. Det är inget att förvånas eller uppröras över. Det är business as usual.

Den europeiska bolagsexpansionen för Swedish Organized Crime Inc går bra, efter att ha varit framgångsrik på den svenska hemmamarknaden. Där kallas affärsmodellen för Kriminell Bemanning i Orten, öppet för nyrekryterade barnsoldater 24/7, och har visat sig vara bestående lönsamt framgångsrik.

Om företag kan tjäna pengar på att expandera internationellt och i vertikal riktning i värdekedjan och har egna intjänade pengar att finansiera sin expansion utomlands med kommer de göra det. Inga konstigheter alls. Det är det som nu sker på den kriminella marknaden.

Det kostar måhända att vara ett internationellt moraliskt föredöme eftersom Sverigebilden får sig en liten knäck. Med det är det så klart priset vi får betala för att Reinfeldt krävde att du och din familj skulle öppna era hjärtan, och att Löfvens Sverige inte skulle bygga några murar.

Det kostar på att vara ett internationellt moraliskt föredöme, som sagt var. Men det är smällar som Sverige får ta. Alltså i klartext du och alla andra vanliga skattebetalare.

Men det är inte detta som är det allvarliga, annat än i Nordnorge då. Det allvarliga är i stället hur det tunga våldskapitalet tvingar polisen att prioritera bort utredningar av annan vanligt förekommande brottslighet. Som förmögenhetsbrott och bedrägerier och systemhotande välfärdsbrottslighet.

Låt mig ge dig några siffror i stort och smått.

Av det totala antalet bedrägerier i Sverige utgör romansbedrägerier, (det som tidigare kallades för sol och vårande), via nätet en mindre del, men för bedragarna är det en av de mest lukrativa typerna av bedrägerier. 2022 var brottsvinsten 609 miljoner, nästan en fördubbling jämfört med 2020.

Med bas i Södertälje har en enda familj bestående av föräldrar och deras fem vuxna barn blåst systemet med personlig assistans på upp till så mycket som 30 miljoner kronor. Efter en resurskrävande brottsutredning som pågått under flera år har åklagaren nu väckt åtal för en handfull av dessa miljoner. (Jag skrev om detta fall i en tidigare krönika i Bulletin).

Läs även: Henriksson: Ett cirkusartat välfärdsbedrägeri i mångmiljonklassen

Den nya statliga myndigheten Utbetalningsmyndigheten ska förhindra att pengar betalas ut felaktigt. En felaktig utbetalning kan vara att en person får sjukersättning, men samtidigt jobbar och får lön. Sammanlagt omfattar myndighetens uppdrag utbetalningar om 15-20 miljarder kronor. Allt detta handlar inte om planerad ekonomisk brottslighet, utan om komplicerade offentliga bidragssystem som tyvärr gör det lätt att göra fel och svårt att göra rätt, när det i själva verket borde vara tvärtom.

Låt oss försiktigt anta att hälften av den här summan handlar om ekobrott, alltså i princip någon form av bedrägerier. Då landar vi på en summa om 7,5-10 miljarder kronor årligen.

Mellan åren 2005 och 2022 ökade den ideella statligt finansierade läxhjälpen från drygt 6,4 miljoner kronor till strax över 54 miljoner kronor. Toppen uppnåddes 2021 under pandemin, då nästan 59 miljoner kronor avsattes för ändamålet. Efter att Skolverket under 2022 gjorde en fördjupad kontroll av 30 ideella läxhjälpsföreningar krävde myndigheten tillbaka 5 miljoner kronor från sju föreningar. Fyra pilotfall av fusket blev polisanmälda, men kommer sannolikt aldrig att utredas. Låt mig förklara varför.

Det intressanta med den här sortens brottslighet är att den omfattar så många fler miljarder än de skjutgalna tonåringarna i de knarklangande nätverken, som nu expanderar utomlands. Deras kriminella affärer beräknas omsätta ungefär 2 miljarder kronor i första linjen varje år, och hamnar på löpsedlarna var och varannan dag med följande stort fokus från polisen.

Samtidigt går de mycket större brottsliga vinsterna genom bedrägerier, förmögenhetsbrott och olika välplanerade ekobrottsupplägg, ofta så kallad systemhotande välfärdsbrottslighet, mer eller mindre under radarn hos såväl polisen som hos kriminaljournalistiken.

Denna polisiära senfärdighet har fått Justitieombudsmannen (JO) att gå i taket, fler gånger än en.

I ett JO-beslut den 3 mars 2023 av Per Lennerbrant med rubriken ”Allvarlig kritik mot Polismyndigheten för långsam och passiv handläggning av en förundersökning om förmögenhetsbrott” skriver han följande på stenhård kritisk juristsvenska:

”I en förundersökning om förmögenhetsbrott vidtog Polismyndigheten under nästan fyra års tid i princip inte någon utredningsåtgärd alls. I beslutet konstaterar JO att en sådan passivitet naturligtvis är helt oacceptabel och i strid med rättegångsbalkens skyndsamhetskrav.”
/…/
”JO har vid upprepade tillfällen riktat kritik mot Polismyndigheten för de långa handläggningstider som på många håll förekommer inom utredningsverksamheten, särskilt när det gäller förundersökningar om bedrägerier och andra typer av förmögenhetsbrott. Den passiva handläggningen av den aktuella förundersökningen är därmed inte en isolerad händelse. Bilden som framträder av Polismyndighetens utredningsverksamhet är mycket bekymmersam och ger intrycket att vissa typer av förmögenhetsbrott i praktiken inte längre utreds av myndigheten.”

I en enda mening i sammanfattningen av beslutet läser jag: ”Enligt JO är det mycket angeläget att Polismyndigheten snarast kommer till rätta med ärendebalanserna.”

Det är juridisk byråkratsvenska som betyder att polisen lägger bedrägerianmälningar på hög utan att utreda dem. Där blir de i nästa steg liggande i ungefär fem år, lika länge som preskriptionstiden för nämnda brott av normalgraden råkar vara. Så när polisens bedrägeriutredare kommit till den nivån i högen med outredda brott för att öppna en utredning är det dags att avskriva dem för bedrägeriet har då hunnit bli preskriberat.

I klartext konstaterar JO i sin kritik att om ekobrottslingarna är tillräckligt smarta och ser till att gå under radarn så att bedrägerierna inte hamnar i lokaltidningen eller i nationell media, vilket kräver att polisen prioriterar och agerar och utreder, är de i praktiken riskfria att begå.

Låt mig sammanfatta: Vad vi har här är ett svenskt rättsväsende som blivit så överlastat av annan, allvarligare och mer våldstyngd knarkrelaterad gängbrottslighet så att alla dessa andra brottsoffer, som utsätts för bedrägerier eller andra förmögenhetsbrott, kommer aldrig ens komma i närheten av upprättelse genom en polisutredning som leder till åtal som slutar med en fällande dom i en domstol.

Sveket från rättsväsendet mot många brottsoffer är således monumentalt. Och uppmärksammas dessutom aldrig i medierna. Snacka om ett dolt systemfel.