Rättsdatabaser består enkelt förklarat av domar från svenska domstolar som med stöd av den svenska offentlighetsprincipen samlas in i en databas och görs sökbara för användarna. Den mest kända heter Lexbase, riktas till privatpersoner och består av domar från de senaste fem åren.

Verifieras och Acta Publicas databaser som riktas till professionella användare går betydligt längre tillbaka i tiden, och har fler dokument insamlade från olika myndigheter än enbart domstolarna. Allt med stöd av världens äldsta juridiskt fastslagna offentlighetsprincip och yttrandefrihet, alltså den svenska.

Dessa rättsdatabaser skall inte förväxlas med liknande, men i sak helt annorlunda, privatekonomiska databaser som exempelvis Ratsit och Mrkoll. Dessa sammanställer uppgifter om privatpersoners inkomst, bostadsadresser, bilägande och om de har bolag och hundar, med mera. Uppgifter som förvisso bygger på offentliga handlingar, men som inte återfinns hos Verifiera eller Acta Publica.

Vad används då dessa förstnämnda rättsdatabaser till? Alltså de vars framtida existens nu hotas av en handfull tingsrättsdomares politiska aktivism samt en statlig utredning och rättsprocesser som drivs av statliga Integritetsskyddsmyndigheten och som slutligen kommer avgöras i Högsta domstolen och EU-domstolen samt av beslut i Tidöregeringen.

Man kan dela upp användarna av dessa analysverktyg i två huvudlinjer. Dels är det statliga myndigheter, Försvarsmakten, kommuner och olika företag som säkerhetsbolag, försvarsindustriföretag, många andra både stora och små företag med känsliga verksamheter samt andra professionella aktörer som måste, ofta ålagda enligt lag, kunna kontrollera personer som de planerar att anställa. Detta gäller exempelvis banker som alltså begår lagbrott om de anställer nya medarbetare utan att först kontrollera deras bakgrund och personliga vandel. En kontroll som i praktiken endast kan ske med hjälp av de tjänster som rättsdatabaserna erbjuder.

Men företag, såväl stora som små och i hela landet, måste också kunna kontrollera vem det är som de planerar att göra affärer med. En tjänst som endast rättsdatabaserna tillhandahåller.

Bostadsrättsföreningar behöver i sin tur kunna kolla vilka personer de är som de boende väljer in i sina styrelser. Vid flera fall än ett har bostadshusens ekonomi plundrats av förslagna ekobrottslingar som i välplanerade upplägg tömmer föreningarnas bankkonton. I förlängningen leder det till konkurs och att de boende plötsligt ställs på gatan utan tak över huvudet, men med mångmiljonskulder kvar resväskan. Gissa vilken tjänst det är som erbjuder dessa möjligheter till bakgrundskontroller.

Det kanske enklaste exemplet att förstå är ändå att kommuner har ett legitimt skäl att veta om de till en skola eller förskola riskerar att anställa en person som är tidigare dömd för sexualbrott mot barn. De vill också veta om folk som söker jobb på en fritidsgård är dömda för gängrelaterad brottslighet, eftersom fritidsgårdar är centrala för de rekryterare som letar efter nya barnsoldater i yngre tonåren till knarkgängens business. Eller om en tjänsteman som kommer ta ekonomiska beslut och bevilja utbetalningar av olika slag i en kommun eller på en myndighet har tidigare domar om ekonomiska bedrägerier och brottslighet med sig i bagaget.

Hemvärnet och privata säkerhetsbolag vill i sin tur kunna säkra att de inte rekryterar en våldsbenägen nynazist eller tidigare bankrånare och ger honom vapenutbildning, för att ta andra exempel.

Den andra linjen handlar om databasanvändare som är grävande journalister som kartlägger och undersöker olika aktörer som inte bara är kopplade till kriminella nätverk, utan lika ofta om dömda brottslingar som ägnar sig åt grov penningtvätt, avancerad ekonomisk brottslighet och bedrägerier eller andra former av systemhotande välfärdsbrottslighet.

Det handlar också om att kunna kartlägga personer som är medlemmar i tungt kriminella mc-gäng eller är dömda nynazister, våldsbejakande islamister eller våldsamma djurrättsaktivister och andra slags våldsamma vänsterextremister. Hur ser deras nätverk och dolda organisationer ut? Det avslöjar undersökningar gjorda med hjälp av rättsdatabaserna.

Till exempel släppte Acta Publicas researchers nyligen en bok om tungt kriminella mc-gäng och hur kommuner bäst kan bekämpa dessa.

Men också domstolarna själva är faktiskt kunder hos rättsdatabaserna. Detta för att kunna hitta tidigare domar mot personer som står åtalade hos dem och precis dömts för nya brott, då sådana påverkar bötesbeloppets storlek eller fängelsestraffets längd.

Ett fjärde exempel är kopplat till databasen Lexbase som används av privatpersoner. Det är numera vanligt att kvinnor som hittat en möjlig ny partner via en dejtingapp vill veta om vederbörande har något problematiskt som en våldtäkt eller en misshandelsdom mot en tidigare partner med sig i bagaget innan de går ut och käkar middag på en första träff.

Jag kan fortsätta uppräkningen av vilken viktig roll dessa rättsdatabaser spelar i kampen mot den tunga brottsligheten som lagt sin våta hand över det svenska samhället på senare år, men behöver nog inte göra det för att min poäng skall framgå.

Jag vill för transparensens skulle berätta att jag tidigare arbetat på företaget Verifiera, som redaktör för dess nyhetsbyråverksamhet. Det var där och då jag fick upp förståelsen för vilken systemviktig verksamhet som dessa företag erbjuder sina kunder och i förlängningen hela samhället.

Nu hotas dessa rättsdatabaser alltså av flera olika politiskt radikala tjänstemannaaktivister och domare. Dels har fem tingsrätter och förvaltningsrätter från Malmö i söder till Umeå och Skellefteå i norr plötsligt på egen hand omtolkat den urgamla svenska offentlighetslagstiftningen och vägrar sedan ett tag tillbaka att lämna ut nya domar till rättsdatabaserna och till nyhetsbyrån Siren. Detta trots att den tidigare rödgröna regeringen med dåvarande justitieminister Morgan Johansson (S) i spetsen två gånger lade fram ett lagförslag till riksdagen som skulle förbjuda rättsdatabaser, men där riksdagen båda gångerna underkände och skickade tillbaka propositionerna till regeringen utan att göra lag av dem.

Det är kanske inte en slump att den chefsdomare vid en tingsrätt upp i Norrland som på egen hand initierat och drivit på den plötsliga omtolkningen av offentlighetsprincipen gällande färska domar tidigare arbetade som en av Morgan Johanssons chefstjänstemän och närmaste rådgivare på justitiedepartementet. Han är alltså en av de pådrivande hjärnorna bakom det lagförslag som en tydlig majoritet i riksdagen gav tummen ned inte bara en utan två gånger. Men lyckas man som enskild tjänsteman som får lön av skattebetalarna inte stoppa unga kvinnors rätt att kolla sina dejters bakgrunder via Lexbase på det ena sättet kan man i en annan yrkesroll fortsätta sin personliga juridiska tjänstemannaaktivstiska kamp. Allt enligt principen tredje gången gillt. Låt mig gissa att chefsdomaren i fråga inte själv är en ung kvinna ute på dejtingmarknaden, eller är en småföretagare som vill kunna kontrollera vem han gör affärer med.

Integritetsskyddsmyndigheten driver samtidigt en rättsprocess för att förbjuda Verifiera, och förlängningen alla andra svenska rättsdatabaser, att lagra vissa slags domar, nämligen de som är kopplade till folk som dömts till olika former av psykiatrisk tvångsvård. Som om dessa domar, som tyvärr alltför ofta innehåller inslag av hot och grovt våld riktade mot brottsoffren, inte skulle vara relevanta att kunna plockas fram för att läsa, analysera och förstå vid behov.

Som om dessa attacker mot rättsdatabaserna inte är nog har justitieminister Gunnar Strömmer (M), efter råd av kvarvarande tjänstemannaaktivister som fortsätter Morgan Johanssons tidigare kamp på sitt departement, nyligen tillsatt en utredning som syftar till att få fram en lagstiftning som förbjuder rättsdatabasernas tjänster med stöd av EU-rätten. Detta trots att Sverige vid EU-inträdet fick ett framförhandlat uttryckligt och skriftligt undantag som ger vår offentlighetsprincip rätt att fortsätta finnas till, oavsett hur EU-rätten ser ut på området. Alltså den offentlighetsprincip som rättsdatabasernas hela verksamhet i grunden vilar på.

Sammantaget är rättsdatabaserna, som är strategiskt viktiga i kampen mot den tunga brottsligheten, plötsligt utsatta för hård press av såväl tjänstemäns egen politiska juridiska aktivism som ansvariga politiker i den moderatledda regeringen.

Varför sker detta här och nu? Jo, för att dessa tjänstemannaaktivister och politiker är fortsatt präglade av den svenska 70-talssynen på kriminalitet. Det vill säga att alla brottslingar är offer för omständigheter utanför deras egen kontroll och ansvar, och att alla dessa personer, utan minsta undantag och oavsett hur grov deras av domstol fastslagna brottslighet är, förtjänar att få sina domar i praktiken raderade från insyn av alla andra intressenter i samhället, oavsett hur legitima deras intressen av att kunna läsa och analysera gamla domar är.

Med andra ord värnar de dömda brottslingars integritet på bekostnad av framtida brottsoffers och samhällets behov av att kunna skydda sig från den grova och organiserade brottslighetens härjningar i dagens Sverige, men också i Norge, Danmark, Spanien och Turkiet, för att nämna några av de länder dit svenska gängkriminella numera exporterar sin blodsbesudlade verksamhet och samtidigt stärker Sverigebilden utomlands.

Om Tidöregeringen med Moderaterna i spetsen och med SD:s uttalade stöd medverkar till att förbjuda och stänga ned de svenska rättsdatabaserna är det paradoxalt nog ett förödande slag mot Tidöregeringens egen samlade kriminalpolitik. Alltså just den fråga som de mer än något annat gjort till sin politiska profilfråga och som de vann valet på. Men det är klart. Det är i så fall inte första gången svenska toppolitiker tagit vad som i efterhand är obegripligt korkade beslut. Jag säger bara migrationspolitikens öppna svenska hjärtan och gränser under statsminister Reinfeldt (M) och den förtida nedläggningen av kärnkraften som statsminister Löfven (S) ansvarade för.

Vi har således flera olika nutidshistoriska politiska exempel på bristande klokskap som avskräcker. Hur är det nu talesättet lyder? Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves, är det visst.