Den 18 maj varje år brukar Jönköpings kommun visa upp stadens, och Sveriges, äldsta så kallade privilegiebrev från 1284 för allmänheten. Tillställningen är populär – stadsarkivarie Åke Carlsson berättar att ett år var det så många som över 1 600 personer som köade för att se brevet. 

– Vi vill visa upp dem för att återspegla historien, hur det började och hur det har utvecklats. Det handlar om vår identitet, säger han om kommunens fem privilegiebrev. 

Nu i veckan visades dock inga brev upp. Inte heller i maj förra året. Anledningen är den pågående coronapandemin som begränsar stora tillställningar. Hur det blir nästa år är också oklart, men inte på grund av pandemin, utan på grund av en dom från i mars. Då beslutade Stockholms tingsrätt att Jönköpings kommuns fem privilegiebrev ska tillfalla staten, mer specifikt Riksarkivets landsarkiv i Vadstena, som samlar handlingar från regionerna Östergötland, Kronoberg, Jönköping och Kalmar. 

Anders Dybelius, lektor i historia på Jönköping University, menar att domen kan få ”förödande” konsekvenser.

– Domen innebär att Riksarkivet kan få rätt till alla motsvarande dokument som kommer att hittas i arkiv runt om i Sverige. Tingsrättens dom är inte prejudikat eftersom det bara är Högsta domstolen som kan skapa sådana. Men det är ändå vägledande. I praktiken måste man gå till Hovrätten för att överklaga den här domen, säger han.

Mest krigsdrabbade länet

För att förstå tvisten krävs det att man backar bandet flera hundra år bakåt i tiden. Den 18 maj år 1284 undertecknade kung Magnus Birgersson, mer känd som Magnus Ladulås, ett stadsprivilegiebrev för Jönköping. I dag är det Sveriges äldst bevarade stadsprivilegiebrev. Dessa brev var av stor betydelse för städerna eftersom de gav dem rätt att bli marknadsplatser och monopol på att bedriva handel.

Förutom brevet från 1284 har Jönköpings kommun haft fyra privilegiebrev till i sin besittning, inkluderat två brev för Gränna stad, som sedan kommunreformen 1971 är en del av kommunen. Ett av dessa fyra brev är från 1620, utfärdat av Gustav II Adolf, då Jönköping flyttades österut. 

– Jönköping är det mest krigsdrabbade länet i svensk historia. Danskar och svenskar slogs vid gränsen som inte låg långt söder om Jönköping. Staden brändes ner tre gånger. Jönköpingsborna flydde till Visingsö för där kom inte danskarna åt dem och ändå lyckades någon ta med sig de två äldsta privilegiebreven bland alla papper, berättar Anders Dybelius.

På Magnus Ladulås tid fanns det ingen nationalstat. Före år 1862 fanns det inte heller några kommuner i Sverige. Det är bakgrunden till varför det är svårt att avgöra, utifrån en historisk kontext, huruvida det är staten eller kommunen som egentligen har rätt till breven. Det var också det som Stockholms tingsrätt skrev i domen, att de förhållanden som rådde då inte kan jämföras med de lagar som gäller i Sverige i dag på ett meningsfullt sätt.

För att knäcka den svåra nöten fick Stockholms tingsrätt vända sig till modernare lagstiftning från 1902. Då stadgades det att rådhusrätter och magistrater, som förr i tiden var städernas styrande instanser, skulle överlämna handlingar som var äldre än hundra år till landsarkiven. Utifrån bland annat detta gick tingsrätten på Riksarkivets linje. 

Innebär en ”dränering”

Anders Dybelius befarar nu att det är ”fritt fram” för staten att kräva ”vilken handling som helst” äldre än från 1801 utifrån domen. Detta gäller även för motsvarande dokument, om de bedöms vara övervägande statliga, som kan upptäckas i framtiden.

– Tänk alla dokument i Sverige som är äldre än från 1801. Sverige har haft fred i över 200 år. Allt är helt intakt. Det är en kulturskatt som är världsunik, säger han.

– Jag tror inte att gemene man har tänkt på vilken dränering det här skulle innebära. Hur ser det ut med hembygdsgårdar i Sverige? Ska deras dokument också in till Riksarkivet? Tänk alla industriföreningar, alla litterära sällskap, fortsätter han.

Men det är inte bara frågan om huruvida breven tillhör staten eller kommunen där det råder delade meningar bland experter, utan även hur föremålen i sig ska betraktas. Riksarkivet menar att dessa tillhör en del av en större samling med privilegiebrev. De stödjer sig också på den så kallade proveniensprincipen, som går ut på att handlingar från samma arkivverksamhet ska hållas samman. 

Anders Dybelius anser däremot att breven är fristående artefakter. 

– Om det skulle röra sig om en kyrkbok mellan exempelvis åren 1760 och 1800, då skulle jag förstå till hundra procent att det ska tillhöra Riksarkivet. Men dessa brev är inte en del av en serie. Privilegiebrevet från 1284 består av 14 rader och innehållet är väl känt. Det är inget som någon behöver läsa eftersom alla vet vad det handlar om, säger han.

”Många är historielösa”

Anders Dybelius säger att privilegiebreven har varit välbevarade i Jönköpings kommun, där det äldsta trots allt har tagits hand om i 737 år. Jönköpings kommun argumenterade också för tingsrätten i våras att breven, vilka var gåvor till staden, aldrig har förvarats någon annanstans än just i kommunen under alla dessa år. 

I dagsläget är breven ännu bevarade i Jönköpings stadsarkiv. Riksarkivet har ännu inte bestämt hur de ska bevaras framöver. Trots att breven inte är museiföremål utan ligger arkiverade är de enligt Anders Dybelius väldigt betydelsefulla när de visas upp för allmänheten en gång om året.

– Kultur är den snabbast växande industrin i världen i dag och unika artefakter omsätter enorma summor. Du åker till en plats för att du vill se ett original av någonting. Det är ingen som reser för att titta på en kopia. För några år sedan utgjorde kulturverksamheten i Europa tre gånger högre omsättning än bilindustrin, säger han.

Anders Dybelius säger att det förmodligen skulle ha blivit större protester om svenskar hade haft en större kunskap om det egna landets historia.  

– Många i Sverige i dag är väldigt historielösa och framför allt om tiden före Gustav Vasa. Då är svensk historia som ett stort svart hål. Det är det som jag menar är förklaringen till att man inte har insett värdet och upplevelsen av att kunna betrakta Sveriges äldsta privilegiebrev där allt startade, i Jönköping. 

”Riksarkivet en naturlig förvaring”

Eva-Marie Sahlin, chef på avdelningen för arkivverksamhet på Riksarkivet, säger att det inte finns några planer nu från myndighetens sida att hämta hem fler privilegiebrev från andra delar av Sverige. 

– Finns det statliga handlingar hos andra än staten är det klart att det kan vara aktuellt senare, men just nu har vi ingen särskild plan på att gå igenom och systematiskt kräva in handlingar. I Jönköpings fall var det frågan om ett lån som var beviljat utifrån regler som inte längre gäller och då återkrävde vi breven. Att vi skulle ha fler sådana lån har jag ingen kännedom om. De flesta privilegiebrev för Sveriges städer finns dessutom redan hos Riksarkivet.

Historikern Anders Dybelius säger att breven är viktiga för den lokala identiteten. Hur ser ni i Riksarkivet på det?

– Jag kan förstå att de är viktiga för identiteten. Men det kan de även vara om de förvaras någon annanstans. Vi har redan andra privilegiebrev från Jönköping hos oss, säger Eva-Marie Sahlin.

Hur ofta visar ni i Riksarkivet upp era dokument för allmänheten och i vilka sammanhang?

– Ibland har vi utställningar men det är inte vår kärnverksamhet. Tanken med arkiv är att man ska kunna ta del av handlingarna vid besök hos oss. 

Precis som Anders Dybelius varnar för att staten kan kräva tillbaka olika historiska föremål från kommunerna så befarade Riksarkivet samma sak, fast åt andra hållet, när de argumenterade för sin ståndpunkt för tingsrätten i våras. Om utgångspunkten är att varje kommun, verksamhet eller privatperson har rätt till de handlingar som är viktiga för dem så finns det en risk att arkiv splittras när olika aktörer kräver handlingarna tillbaka, resonerade myndigheten.

Till syvende och sist handlar det om huruvida man betraktar föremålen som historiska artefakter eller arkivhandlingar, säger Eva-Marie Sahlin. 

– Allt beror på om man ser breven som information eller som föremål. Vår syn är att de ska hållas samman med andra arkivhandlingar som de hör ihop med, så att man kan ta del av dem och förstå informationen tillsammans. Jag ser Riksarkivet som en naturlig förvaring.

TEXT: Ana Cristina Hernández

ana@bulletin.nu