En av de viktigaste funktionerna för media i en demokrati är att granska makthavare. 30 minuter kunde ha granskat civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin, men valde i stället att älta ett par år gamla tweets. Det som kunde ha blivit en bra granskning blev i stället en påminnelse om varför SVT oftast är bortkastad tid.
Det kanske mest rättvisa omdömet man kan ge SVT:s 30 minuter med civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin är att det var pedagogiskt. Programmet är en mycket pedagogisk illustration av varför förtroendet för SVT skiljer sig markant mellan höger- och vänsterväljare.
Media ska granska och ifrågasätta makthavare. De ska ställas till svars och frågas ut – det är en central del av journalistikens roll i en demokrati. Där finns ingen kritik.
30 minuter kunde ha levt upp till den rollen. Det kunde ha blivit ett intressant program om svensk säkerhetspolitik, Bohlins ansvarsområde, om massmordet i Örebro och en rad andra viktiga frågor. Bohlin är rapp och ofta rolig i intervjuer, vilket hade kunnat leda till en bra och dynamisk diskussion.
I stället blev det en pinsam och plågsam föreställning där programmet långsamt sjunker ihop. Programledaren Anders Holmberg biter sig fast vid märkliga uppfattningar och går närmast i baklås. Ofta är det ett bra journalistiskt grepp att upprepa en fråga tills man får svar, men när Holmberg har missförstått ämnet från början och ändå fortsätter mala på, liknar han mer en papegoja än en skarp journalist.
De första minuterna av intervjun sätter tonen. Holmberg anser att det är märkligt att Bohlin inte rakt ut kan säga att Sverige är säkrare tack vare Nato – ett resonemang som tycks bottna i en underförstådd kritik mot försvarsalliansen. Bohlin förklarar att Sverige är säkrare tack vare Nato, men att det inte nödvändigtvis innebär att risken för krig har minskat. Samma fråga ställs gång på gång. Problemet är dock inte att Bohlin undviker att svara, utan att Holmberg inte förstår svaret.
Tack vare Nato har Sverige betydligt större möjligheter att gå vinnande ur en väpnad konflikt, och sannolikheten att vi hamnar i krig har därmed minskat. Samtidigt ökar instabiliteten i omvärlden, framför allt i Ryssland, vilket i sin tur ökar risken för en större konflikt. Vi är alltså tryggare om det blir krig, men säkerhetsläget i stort har förändrats. Att se Holmberg kämpa för att förstå detta är direkt smärtsamt.
På ett liknande sätt blir det när ämnet skiftar till att Bohlin en gång retweetat en högerextremist. Det är uppenbart att inte bara redaktionen, utan sannolikt hela fikarummet på SVT, var djupt upprörda över detta. Men den indignationen leder till en mycket märklig diskussion, eftersom frågan i själva verket handlar om något helt annat. Bohlin retweetade inte för att uttrycka stöd eller ge beröm, utan för att varna för deepfakes. Holmberg ger intryck av att han inte ens har läst den aktuella tweeten, utan bara har anslutit sig till fikarummets upprördhet. De två sitter och talar helt förbi varandra och delar man inte Holmbergs perspektiv blir hans resonemang väldigt märkliga.
Detta leder till det kanske mest absurda i hela intervjun. Holmberg frågar om Bohlin skulle kunna tänka sig att retweeta Hamas eller NMR. Bohlin svarar att det beror på sammanhanget. Ingenstans verkar det ringa en klocka hos Holmberg att Hamas varit en av SVT:s mest centrala källor i rapporteringen om Gaza de senaste åren. Nyhetssändning efter nyhetssändning har Hamas behandlats som en palestinsk motsvarighet till Reuters, AP eller BBC. Plötsligt jämställs de med NMR.
Samma mönster, att älta gamla kommentarer och från områden som inte Bohlin har ansvar över, upprepas när Holmberg konfronterar Bohlin med ett uttalande om energipriser från tiden före valet. Bohlin förklarar att han citerade Energimyndigheten och att han helt enkelt återgav deras analys. Holmberg går till motattack, varpå Bohlin gång på gång får förklara att de diskuterar olika mått. Holmberg tycks inte förstå detta och fortsätter upprepa samma fråga, men det enda han lyckas förmedla är att han själv inte behärskar ämnet.
På många sätt är programmet en bortkastad halvtimme. Samtidigt är det inte det, för det illustrerar med all önskvärd tydlighet vad som är problemet med public service – både när det gäller kvalitet och varför förtroendeklyftan mellan höger- och vänsterväljare fortsätter att växa.
För den grupp tittare som är väldigt engagerade i flera år gamla tweets var detta säkert intressant tv. Men för dem som ville veta mer om Bohlin, svensk civilförsvarspolitik och hur den utvecklas, måste det ha varit en stor besvikelse.
Holmberg gick på som en gymnasist som försöker imponera på sina kompisar. Att han varken var påläst eller förstod svaren kompenserade han med en iver som kunde ha imponerat på en bäver. Efter inspelningen dunkades det säkert mycket rygg på SVT-redaktionen. Men för tittarna var programmet en besvikelse.
Om public service menar allvar med att öka sitt förtroende och minska klyftan mellan olika väljargrupper, borde utfrågningen av Bohlin fungera som ett pedagogiskt exempel på vad som inte bör göras. Riv gärna en minister i stycken om han missköter sitt uppdrag – men att jaga honom för gamla tweets är fånigt och ett så uppenbart försök till misskreditering att det snarare undergräver SVT:s egen trovärdighet.
