Över en natt, eller kanske under en filmfestival, blev kulturminister Parisa Liljestrand något av regeringens stjärna. Om hon lyckas behålla sin position är för tidigt att säga, men det är uppenbart att hon träffade en nerv hos sina väljare.

Under sitt invigningstal på en filmfestival i Göteborg framförde Liljestrand en politik med tydligt borgerliga drag. Talet är inte särskilt ideologiskt, men väldigt tydligt. Kulturministern konstaterar att film, precis som annan verksamhet, är kommersiell, att filmpolitiken inte fungerar särskilt väl, att hennes uppdrag inte är att vara kultursektorns bästa vän utan att skapa regler för den – och den stora bomben: pengar fungerar på samma sätt överallt, även i kulturen. Om man satsar pengar på film, har man mindre att lägga på försvar, polis och andra samhällsfunktioner.

Det tycks vara jobbiga sanningar för vissa och upprörande för andra, men i grunden är det inte kontroversiella fakta. Vad som däremot är kontroversiellt är att tala till kulturvärlden som om den bestod av vuxna människor med ansvar för sin egen försörjning.

Samtidigt som många inom kultursektorn tävlade om att vara mest upprörda, växte beundran för Liljestrand från andra håll. I sociala medier flödade hyllningarna.

Det kulturministern gjorde var att aktivt söka konflikt. Hon gick inte ens särskilt långt i sin kritik, men hon vågade ta striden. I stället för att försöka vara kompis med ett särintresse markerade hon tydligt sin ståndpunkt.

Reaktionen från Liljestrands väljare följer ett välbekant mönster. Reagan, Thatcher och många andra politiker har vunnit stort stöd genom att erbjuda ett tydligt alternativ, snarare än en urvattnad version av det rådande.

Ett annat svenskt exempel är Carl Bildt. Hans popularitet bygger avsevärt mer på en vass och tydlig retorik än på att han alltid haft rätt i sak. Begrepp som nya riktiga jobb och rödgrön röra lever kvar tre decennier senare, just för att de var så slagkraftiga.

Statsminister Ulf Kristersson borde ta intryck av reaktionerna på Liljestrands tal. Det talas ofta om paradigmskiften, men svensk politik är utformad för att vara långsam – och just nu är den bitvis exceptionellt trögrörlig. Dessutom saknas tydliga konfliktlinjer mot oppositionen.

Att skapa en skarp kontrast mellan regeringen och oppositionen skulle göra det lättare för väljarna att förstå att deras röst faktiskt spelar roll. Om regeringen driver en tydlig linje och genomför en konsekvent politik, får den också snabbare genomslag. Skattesänkningar ger mer pengar till familjer och ökad tillväxt, kriminalpolitik påverkar brottsnivåerna, och en tydlig energipolitik kan hantera energikrisen – för att ta några exempel.

Socialdemokraterna är dessutom ett reaktivt parti. Det finns få skäl att vänta in dem. Redan innan Kristersson blev statsminister såg vi detta mönster när han samlade en majoritet för Nato och tydligt deklarerade att han tänkte köra över Socialdemokraterna. Ganska snabbt bytte Magdalena Andersson åsikt. Liknande reträtter har skett i frågor som visitationszoner, indragna medborgarskap och synen på kärnkraft. Politiska positioner som nyligen var otänkbara för Socialdemokraterna är inte bara vardagsmat utan något de hävdar att de alltid har tyckt.

Ett annat exempel där regeringen gjorde rätt men kunde ha gått längre är utrikesminister Maria Malmer Stenergard. Hennes kritik mot Utrikespolitiska institutet var välgrundad och borde ha kommit tidigare, men det fanns också utrymme att ta i mer. Hon har rätt i sak, men tonläget lyfter inte frågan tillräckligt. Margaret Thatcher och Liljestrand visar att det inte handlar om att skrika högst, utan om att sätta rätt ton.

Genom att skapa tydligare skillnader mellan Tidöpartierna och oppositionen blir regeringens politik mer distinkt. Om regeringen fokuserar på att lösa samhällsproblem, i stället för att oroa sig för oppositionens reaktioner, uppstår en naturlig dynamik: regeringen förhåller sig till verkliga problem, medan oppositionen tvingas förhålla sig till regeringen.

Regeringen – och särskilt Ulf Kristersson – borde ta lärdom av Liljestrand. Han kommer aldrig att bli älskad av Socialdemokraterna, men han kan bli det av sina egna väljare. Och samtidigt respekterad av sina motståndare.

Läs även: Varför synas inte Northvolts bluff?